Definitioner ska inte underskattas

Konst.
Bild: Pixabay.com

KONSTNÄRSKAP. “Den belgiske målaren René Magritte föredrog att kalla sig tänkare istället för konstnär. Det kan därför kännas lite fattigt att stänga in hans bilder i det bildkonstnärliga begreppet och bedöma dem i första hand efter denna disciplins principer”, skriver Ida Thunström.

Det är inte ofta jag ser målaren Pablo Picasso dyka upp i en för nutidskonsten relevant diskussion. För en knapp vecka sedan öppnade utställningen Picasso 1932 –Love, Fame, Tragedy på Tate i London, och personligen känner jag mig förvånansvärt ointresserad av att se den. Jag tillåter mig att fundera över hur det kommer sig att han känns så avslutad. Självfallet är det enklare att såhär i efterhand se i vilken kontext en konstnär är viktigast. Är Picassos bilder verkligen så pass knutna till en redan passerad konstvetenskaplig utveckling att de inte längre har något att erbjuda? Modernismen var inte bara Duchamp och konceptualism. Jag tycks ha glömt bort den abstrakta konstens vikt för utvecklingen av det bildspråk som tycks definiera den visuella grund på vilken stora delar av vårt form och designspråk vilar. Och hur viktig Picassos kubism var för den abstrakta konstens tillkomst.

Definitioner ska inte underskattas, framförallt inte när man hanterar sådana begrepp som konst. Eller filosofi. Eller litteratur eller andra saker som ska verbaliseras även om det inte går. Man gör saken enklare om man placerar sig stadigt innanför ramarna, så att man vet vad det är man pratar om. Igen, ska man spränga gränser måste man veta var de går, och då behövs definitioner. Att ägna sig åt till exempel språkfilosofi via bilden, eller att nå fram till bilden via filosofin, får en avgörande inverkan på uttrycket. Eller åtminstone i den fastställda bedömningen av ett konstverk. Och detta är något som en annan berömd 1900-talskonstnär gjorde.

Den belgiske målaren René Magritte föredrog dock att kalla sig tänkare istället för konstnär. Det kan därför kännas lite fattigt att stänga in hans bilder i det bildkonstnärliga begreppet och bedöma dem i första hand efter denna disciplins principer. Att vrida, vända och skruva på sig inom sitt eget kunskapsområde är något av en annan aktivitet. En aktivitet som snarare tycks höra en konstnär som Picasso till. Syften och metoder, ismer och definitioner kan vara frestande att leta runt ibland. Magritte tillhörde surrealisterna, men deras drömvärld känns ibland mycket långt borta. Gränserna mellan olika medier står tydligare för oss när vi lokaliserat skiljelinjerna. Ställer vi en av Magrittes mest välkända målningar Ceci nést pas une pipe (1929) bredvid Foucaults skrift Les mots et les choses (Orden och tingen, 1966), blir det något helt annat än då vi ställer Le Modele Rouge (1935), den berömda målningen med ”sko-fötterna” bredvid en klassisk målare som till exempel Vincent van Goghs minst lika berömda Skor. De blir betydligt mer medvetna och nyktra.

 

 

 

Perspektivet utifrån vilket man bedömer något kan avgöra hur man upplever ett helt konstnärskap. Definitioner är inte bara till för att fastställa betydelser, utan behövs för att vi ska kunna skapa rum att föra en diskussion i. Vi kan ibland behöva väggar för att kunna göra en rättvis bedömning.  René Magritte använde bildkonsten för att ifrågasätta hur vi kategoriserar vår verklighet, mer kanske än hur vi upplever den, i vilket diskussionsrum är hans verksamhet då till störst nytta? När Michel Foucault och Magritte ömsesidigt inspirerade varandra, blev konst och filosofi att bete sig som syskon. Les mots et les choses, titeln för en av René Magrittes utställningar i New York, gav upphov till Foucaults bok med samma namn. Bara en sådan sak gör i förlängningen Magritte till något av en nyckelfigur inom den språkvetenskapliga diskussionen.

Tate kan visa upp hela 100 verk av Picasso. En konstnär med tillräckligt omfattande produktion för att genom sina olika perioder ägna sitt konstnärskap till att söka nya vägar, inom måleriet. Genom måleriet. De olika små medvetna överträdelserna, som jag tror endast kan uppstå om man arbetar inifrån, fullt dedikerad till, ett specifikt medium. Som Picasso gjorde. Och nu, efter att ha verbaliserat saker ett tag, känner jag mig nästan lite nyfiken på utställningen på Tate. Ironiskt så det förslår.

IDA THUNSTRÖM
ida.thunstrom@opulens.se

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Ida Thunström

Ida Thunström är konstnär. Vid sidan av sitt konstnärskap har hon regelbundet varit aktiv som konst- och litteraturrecensent och publicerat konstrelaterade texter för olika tidningar, främst kulturmagasin. Ida kommer ursprungligen från Stockholm och är verksam både inom och utanför Sverige.

Det senaste från Konst

0 0kr