ANNORLUNDA BARNDOM. I en lång essä, som vi publicerar i tre delar, undersöker Ida Andersen vad som hände med barnen som växte upp i 70-talets alternativa miljöer. Det är en fascinerande djupdykning i en svunnen värld. Följ med!
“You won’t fool the children of the revolution” sjöng Marc Bolan 1972. Men hur är det egentligen? Är vi som växte upp i så kallade alternativa hem grundlurade av våra föräldrars och tidens ”naiva idealism” eller är vi tvärtom bättre rustade i världen på grund av de ideal och den fria uppfostran vi fick med oss hemifrån.
När denna heta sommar, som betecknar femtio år efter den mytiska sommaren -68, pressar fram sina sista skälvande sensommarstrålar, känns det både intressant och relevant att fråga sig vad det egentligen blev av oss ”revolutionens barn och barnbarn”. Redan när jag skrev romanen Här slutar allmän väg (utkom 2016 på Bokförlaget Mormor) funderade jag mycket över vad det innebär att ha vuxit upp under de omständigheter jag gjorde. Efter att ha läst romanen På hinsidan Tobishult av Kerstin Weman Thornell (utkom 2013 på Miders Förlag) och i sommar sett utställningen The Children of the Children of the Revolution på Färgfabriken i Stockholm där jag även själv deltog med en novell i utställningskatalogen) förstod jag att jag inte var ensam om mina upplevelser vilket öppnade upp för ytterligare funderingar.
Själv är jag född 1960 och av sommaren -68 minns jag mest mordet på Robert F Kennedy som jag med värkande hjärta läste om i de sorgkantade kvällstidningssidorna. Min far var konstnär, hade brutit med sin borgerliga familj i Danmark för att bosätta sig i Sverige och utöva sin konst, leva med minsta möjliga konsumism och största möjliga samklang med naturen. Min mor fastnade i en av de starka rörelser som fångade upp många sökande själar under sextiotalet — scientologin — och lämnade familjen när jag var fem år. Vi bodde i en liten by i Småland, och min uppväxt och tonårstid präglades av 70-talets strömningar.
Den som har sett filmen Tillsammans av Lukas Moodysson kan få en känsla av vad det handlar om att växa upp i en alternativ miljö med vuxna som ofta beter sig ansvarslöst medan barnen blir lämnade därhän. Själv har jag liknande upplevelser inpå bara skinnet. Det var skapande dramatikkurser i ”utställningsrummet”, resor in till stan och demonstrationer mot och för det ena och det andra, ”Rädda badhuset”-aktioner, alternativt julfirande, odlarföreningsmöten, biodynamisk odling i trädgården, försök att starta kollektiv och allaktivitetshus. Hemmet myllrade av mina syskon och halvsyskon, ”barnflickor” av båda könen, sommarbarn från Stockholm, unga kvinnor från behandlingshem på familjehemsplacering, övergivna djur som fick bo hos oss samt kvinnliga vänner som stängde in sig med min far för att ha gruppsex med honom och hans flickvänner. Den fria uppfostran min far gjorde till ideal betydde vi barn skulle ta ansvar för både oss själva och djuren och hushållsarbetet. Alltmedan de vuxna skulle förverkliga och frigöra sig, kanske som protest mot sin egen uppfostran, vilket också innebar en hel värld därute att vara solidarisk med.
I min roman försöker jag gestalta vad det innebär att vara tonåring – och flicka – i denna miljö, att försöka bryta sig loss, hitta sina egna vägar när puberteten rusar i blodet, när en sorts värderingar råder hemma, en helt annan sorts utanför – ett utanför som oftast betydde traditionell landsbygd. Det som i hög grad blir en konflikt mellan skam och lojalitet. Skammen att komma från en annorlunda familj, och lojaliteten med den familj som trots allt är ens närmaste. I min huvudpersons fall, (den femtonåriga Trine) förstärks skammen av hennes pappas gränsöverskridande sexualitet, som hon också känner sig delaktig i, medan hon utanför hemmet möter en misogyn och oerhört stereotyp inställningen till sex och kvinnor.
I Trines fall leder det till en stor förvirring, och en oförmåga att sätta gränser för sig själv. Hon blir ett lätt offer för landsbygdens alla frestelser i form av killar, stora bilar och alkohol. Nog behövdes starka uttryck för att göra revolt mot en redan färgstark hemmiljö.
Det finns inte så många romaner på detta tema, men Kerstin Weman Thornells På hinsidan Tobishult skildrar inträngande och lyhört hur nioåriga Karna som växer upp i en idealistisk grönavågenfamilj i en liten by på skånska landsbygden upplever och lär sig leva med det annorlundaskap detta innebär. Berättelsen skildrar hur de värderingar, den självbild och världsbild – ja, den identitet man har med sig hemifrån (lojaliteten) alltid krockar med världen utanför i form av oförståelse och hån eller utfrysning. Och därifrån till olika strategier för att klara av eller undkomma problemet.
Bokens Karna blir rättmätigt arg när hon blir förnedrad och mobbad men mamman lär henne att med andningsövningar och solhälsningen andas bort ilskan. Istället blir Karna vaksam, anpassningsbar och i viss mån kuvad. Ett slags dubbelliv eftersom hon till sina föräldrars förtret också älskade ”ordningsreglerna, skrivövningarna, guldstjärnorna” i skolan.
Även Trine i min roman lär sig anpassningens konst. Att vara uppmärksam på vad som gäller, att inte sticka ut: bara att ha en palestinasjal på sig kan reta upp skolkamraterna. Hon lär sig också att det som försiggår bakom hemmets väggar är skamfullt och ska döljas så mycket som möjligt. Barnen i sådana här familjer blir skambärare, och får överhuvudtaget bära mycket av de vuxnas liv och agerande.
Karnas ilska ligger dock och pyr och får till sist utlopp i ett grymt våldsdåd när hon är vuxen, vilket inte är att att förvånas över. Att navigera mellan olika världar ger också förmåga till överblick och att se saker ur olika perspektiv, en anpassningsbarhet i positiv mening. Även om jag själv långt upp i vuxen ålder var upptagen av vad som var normalt, och att försöka bli ”normal” har denna anpassningsbarhet hjälpt mig att kunna ingå i och känna mig hemma i olika slags miljöer, att se till människors personlighet mer än till gruppering. Jag har lätt att förhålla mig till olika koder och normer, och att snabbt förstå regler, instruktioner och vad som behöver göras, vilket i sin tur har gjort mig eftertraktad på arbetsmarknaden.
Att navigera mellan hemmet och världen utanför, att navigera mellan skam och lojalitet, att försöka få den svårlösta ekvationen med gemenskap och utanförskap att gå ihop blev vardag för barn i alternativa familjer, ”revolutionens barn och barnbarn.” Kanske blev det (som för Karna) att enda riktiga vännerna var lammen därhemma, och bland människorna (Trine) den som ingen annan ville umgås med. Samtidigt gav familjen och tillhörigheten till diverse ”rörelser” också gemenskap.
Överhuvudtaget hamnar man ofta i dikotomier när man försöker analysera detta fenomen, när man försöker få fatt på vad som blev av oss, på vilket sätt vi påverkades av att växa upp under dessa omständigheter. Är vi då förda bakom ljuset eller lärde vi oss att genomskåda världen?
info@opulens.se
