Dela:

Bläddra per

Uppstudsiga poänger i en lågmäld konstvärld

Bild: Karin Björquist.

MAKT. ”Marianne Lindberg De Geer använder blicken. Överallt i utställningen har man ögon på sig. Och som alla vet har blicken makt. Även självporträttet där hon avbildar sig som man är ett exempel på hur konstnären bearbetar ämnet makt”, skriver Maria Johansson.

Marianne Lindberg De Geers utställning på Färgfabriken (pågår till och med 26/11) kan vara den mest uppmärksammade konsthändelsen sedan Anna Odells Okänd kvinna 2009–349701 på Konstfack 2009. Till skillnad från Odells utsatta väg framåt är Marianne Lindberg De Geers som ett segertåg. Varför har denna utställning berört så mycket? Kan det bero på konstnärens speciella öde? Kvinna som sent i livet sadlar om till konstnär och intar en position i konstens maktsfär. Eller som hon själv säger ”i konsteliten”. Till och med hennes Facebookstatusar uppmärksammas i kvällspressen. Med uppstudsiga poänger (i en annars rätt lågmäld konstvärld) som till exempel kartan över missnöjda medaktörer i konstens sfär eller listan över dem som när sig på konstnären.

En annan anledning till alla positiva omdömen kan bero på att utställningen är generös. Konstnären bjuder på sig själv i olika samtida konstnärliga problemställningar. Och som spontan kommentar till samtiden fungerar Marianne Lindberg De Geers konstnärskap. Däremot har verken inte tillräcklig formkänsla för att hålla i ett längre perspektiv. Det kan bero på att konstnären tecknat för lite eller har så bråttom att uttrycka alla idéer att hon inte hinner med formen. Eller så är det fråga om en kombination av båda sakerna.

Marianne Lindberg De Geer använder blicken. Överallt i utställningen har man ögon på sig. Och som alla vet har blicken makt. Även självporträttet där hon avbildar sig som man är ett exempel på hur konstnären bearbetar ämnet makt.

Blickarna är påfallande. Även när de inte ser betraktaren direkt i ögonen har de tydligt riktning mot något/n i eller utanför bilden. När bilden har flera ögonpar tycks blickarna samverka för att ge bilden balans. Med bildernas blickar skapas perspektiv och tempo. I porträttserien påverkar de skarpa blickarna upplevelsen av utställningsrummet som helhet.

Utställningens stora behållning är verket Vilse i kulturen…. Här kombineras 37 landskapsmålningar av mindre framgångsrika konstnärer på ett lyckosamt vis med Marianne Lindberg De Geers påmålade mörkhyade figurer (påminnande om Makode Lindes blackfaces som Lindberg De Geer visade i en omdebatterad utställning på Kulturhuset 2016) i ett rum med låg takhöjd. Att man tvingas se dem i hukande position förstärker verkets uttryck av att vara främmande och på fel plats i ett annars fullkomligt sammanhang.

MARIA JOHANSSON

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *