Dela:

Bläddra per

Övertygande idébaserat måleri

Henrik Dahlström på Galleri Ping-Pong. “Väg #4.” + “Arm, ben, arm, ben, banan, banan, banan. banan.” Foto: Johan Sundell

ÅTERKOMST. När Henrik Dahlström återvänder till konstscenen efter fem års frånvaro är det med en utställning på ett av Malmös främsta gallerier, Ping-Pong.  Clemens Altgård konstaterar att den är närmast sensationellt bra.

Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS

 

 

Henrik Dahlström
Galleri Ping-Pong, Malmö
20 oktober – 10 november

Henrik Dahlström född 1976 i Karlshamn. Bor och är verksam i Malmö. Konstnärlig magisterexamen i Fri konst, Konsthögskolan i Malmö 1999-2004.

Någon omfattande produktion har inte den Malmöbaserade konstnären Henrik Dahlström. Han arbetar med sådana kompromisslösa metoder att det helt enkelt inte kan bli så många målningar på ett år. Under cirka fem års tid har han dessutom lyst med sin frånvaro på konstscenen. Att han nu är tillbaka och visar sina verk på ett av Malmös främsta gallerier, Ping-Pong är därför mycket glädjande.

Fortsätt

 

För vad som snart är tio år sedan gjorde jag en intervju med Henrik Dahlström i tidskriften Konstkatalogen. Jag fick då en givande ingång till det ytterst ovanliga måleri som han utövar. Hans stora (ja, de är alltid i det stora formatet) målningar blir till under ritualiserade former där ingenting i processen kan tas tillbaka eller göras om. Blir ett streck eller penseldrag fel så kasserar Dahlström hela duken.

Det är en inställning som vittnar om ett sällsamt allvar inför den konstnärliga processen. Men Henrik Dahlström arbetar också idébaserat och har följaktligen ett konceptuellt tillvägagångssätt.

Själva utförandet föregås av att idén prövas och omprövas i en stor mängd skisser. Till detta kommer att målningarna alltid är i stort format och relaterar till den mänskliga kroppen. Så är till exempel både kroppsdelarna och bananerna i en av målningarna, Arm, ben, arm, ben, banan, banan, banan. banan, som nu visas på Ping-Pong återgivna i skala 1:1. 

Målningarna tar plats i rummet och kan närmast ses som ett slags manifestationer av idéer och viljan att förverkliga dessa. ”Sedan jag målade en hand med fingret har jag intresserat mig för en sorts ren realism.” säger konstnären själv i en text han skrivit till utställningen. Ja, det rör sig egentligen om en annan definition av ordet realism än den gängse.

I Dahlströms tidiga konstnärskap var handen, stilla eller i rörelse, det enda motivet. Antingen återgiven i naturlig storlek eller i uppförstorad monumental form som ett slags emblem. Jag ser där en parallell till den danske poeten Søren Ulrik Thomsens 80-talspoetik Mit lys brænder där handen ses som kroppens dörr och kroppen som paradigmet för form, i en estetik med existentialistiska förtecken.

“Två händer.” Foto: Johan Sundell

Med tiden har Henrik Dahlström vidgat sin motivsfär. Handen finns fortfarande med som i målningen Två händer där de knäppta händerna med spretande fingrar fyller ut bilden och tycks leva sitt eget liv. Det adderar till upplevelsen att veta att konstnären målat det verket endast med lillfingret och knäppta händer. Sådana samband mellan skapandeakten och det slutgiltiga verket är en grundbult i Dahlströms konst.

Linjeföringen går upp och ned i en liten, men regelbunden vågrörelse. Därmed är det också som om tiden skrivs in i målningen. Det vill säga all den tid som konstnären ägnat åt att minutiöst slutföra det intrikata verket som landar i något som är både konkret och utgör ett slags abstraktion. Men visst, det skulle också kunna kallas ett slags realism om vi är beredda att omförhandla begreppet.

Henrik Dahlström, ”NEJ”.

Ett annat slag av realism är det också i en målning där ordet ”NEJ” målats in i en närmast psykedelisk, labyrintisk struktur. Den kan tyckas avvika från de mer emblematiska målningarna, men ändå finns där ett samband. Även här är allt gjort med yttersta precision och processen avspeglas i verket. Tiden och mödan, rentav våndan, målas in i en bild som knyter an till nejet som motståndshandling, något som har en lång historia som bland annat utforskas i Tom Sandqvists fascinerande studie Det stora nejet: iakttagelser kring det förnekade ordet och den övermålade bilden.

Det händer att betraktare som inte är alltför insatta i måleriets förutsättningar eller måleriteknik avfärdar Henrik Dahlströms målningar som alltför enkla. De är då inte införstådda med att foten de ser på målningen faktiskt är frambringad genom att sparas ut via penselföringen. De tror sig se ett vitt fotavtryck som att konstnären doppat fötterna i vit färg och ställt sig på duken. Men, nej, det är inte så det går till. Samtidigt är det lite roligt att tänka på att Henrik Dahlström på ett idéplan föreställt sig att han skulle göra just det — stå där på duken.

Vägmålningarna är skenbart enkla och avbildar vägmarkeringar och vita fotspår. De varieras seriellt med olika grader av svärta eller gråton. Det är som sagt en tankelek som om konstnären stått där på duken och målat av vägen i skala 1:1. Jag får också en association till David Lynchs filmscener där vi endast ser vägmarkeringar flimra förbi på en mörk motorväg. Men här finns inte den hastiga rörelsen. I Dahlströms målningar med vägmotiv tycks allt ha stannat upp. Ändå sker en förflyttning från målning till målning och likaså ändrar färgen och ljuset karaktär.

Det är en närmast sensationellt bra utställning som visas på Ping-Pong. Ypperligt planerad och presenterad och jag hoppas att detta kan vara början till Henrik Dahlströms verkliga genombrott på konstscenen, inte bara i Sverige utan även internationellt.

CLEMENS ALTGÅRD

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Clemens Altgård

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS