SYNVINKLAR. “Erfarenhet kan både förblinda och förtydliga, och det tar kanske ett helt liv att lära sig se saker fritt. Att byta synvinklar både i tanke och blick är ett smidigt sätt att göra livet, och bilderna av det, intressant”, skriver Ida Thunström.
Vissa fotografer har en enastående, nästan magisk förmåga att i intervjuer spotta ur sig livsinsikter. När man hör dem tala om sin verksamhet känns det som att vara på ett filosofiföredrag. De berättar om ett undersökande, nyfiket förhållningssätt som utvecklats genom ett livslångt arbete med själva mediet fotografi. Eller kanske snarare, med seendet. Genom sitt verktyg, kameran, tycks de lärt sig att även i tanke och känsla undersöka livets subtiliteter på ett sätt som gör dem till små professionella tänkare. Och då detta även sker bakom kameran, genom vägran att uttrycka en förutfattad mening om hur världen ser ut utan istället arbeta genom ett förhållningssätt till den, då uppstår det i bilderna något helt avgörande.
Det är fortfarande en dryg månad kvar av den amerikanske fotografen Joel Meyerowitz’s retrospektiv på fotogalleriet C/O i Berlin. I videointervjun som toppar utställningen förklarar konstnären hur han använder kameran som ’ett sätt att lära sig mer om sig själv’. I samma stund beskriver han dock sitt arbetssätt till stor del i relation till olika kamerors tekniska möjligheter, och det slår mig att det är en och samma sak. Inköpet av en ny kamera, till exempel, skapar nya tekniska möjligheter som leder till nya synvinklar. Genom att betrakta verkligheten ur olika perspektiv lär vi oss mer oss själva, och det låter ju rimligt att det är just där de bästa fotografierna blir till, i dessa nya synvinklar.
Förhållningssätt i form av synvinklar är det kanhända svårt att tänka sig fram till. Såvida man inte ägnar sitt liv åt just det. Åt begrepp som tid, människor, beslut och prioriteringar, grundbultar inom det fotografiska mediet som går direkt in på djupet av vad en bild faktiskt är. Viger man sitt liv till att undersöka sin konstnärliga teknik, kommer man då fram till samma slutsatser som om man filosoferat sig igenom tillvaron?
Att fokusera på kameran som betydelsebärande verktyg, mer än en vilja att använda den för att berätta något som ligger utanför den, känns lite unikt inom fotografisk konst. Den franske 1900-talsfotografen Henri Cartier-Bresson gjorde ungefär detta då han tog till vara den nya tekniska möjligheten att ta ’ögonblicksbilder’. Han fångade den annars ständigt undflyende sekunden, och bilderna gör något nytt och annorlunda med omvärlden. De tycks dock vara tagna av helt andra anledningar än Meyerowitz’s, och verkligheten blir en helt annan.
Tveklöst föredrar jag Meyerowitz. Cartier-Bresson må ha rört sig i mitten av sina motivs rörelser, men bilderna innehåller ändå ett slags avståndstagande. Jag skjuts som betraktare på något sätt bort ifrån motivens innersta tillstånd. En anledning kan vara att de är just så färdiga och avslutade, att det faktiskt fångat ett motiv som i sig redan har ett innehåll. Det skulle kunna vara så enkelt att man, då man fotograferar människor och samhället, behöver göra det med en öppen, lite naken nyfikenhet. Låta de visuella elementen tala i sig. Att skapa bilder med hjälp av kameran, inte skapa fotografier med hjälp av motiven. Låta verktyget leda en fram till insikter om tillvaron, istället för att använda det till att befästa sin bild av den.
I slutet av mars kommer Irving Penn till C/O. Tyvärr. Känns det inte lite förutsägbart? Liksom Cartier-Bresson gjorde på sin tid, fulländade Penn ett visst förhållningssätt, och vi har sett det nu. Finns det verkligen så få bra konstfotografer att de ständigt måste återanvändas? Och en ännu bättre fråga är varför de alltid tycks behöva vara i mogen ålder för att överhuvudtaget kunna ha något vettigt att säga.
Erfarenhet kan både förblinda och förtydliga, och det tar kanske ett helt liv att lära sig se saker fritt. Att byta synvinklar både i tanke och blick är ett smidigt sätt att göra livet, och bilderna av det, intressant. Kanske är det därför inte så konstigt att det är just fotografer som kan ge mig den där filosofiföreläsningen. För jag vill ändå tro att man inser något relevant om man tittar tillräckligt länge omkring sig, på omvärlden och dess människor. Att man då av nödvändighet tillslut upphör med att döma den. Som med så mycket annat är då man inte har något att förmedla, som kan framkalla något verkligt intressant.
ida.thunstrom@opulens.se
