Kubism i kubik

Konst/Kultur

 

Raymond Duchamp-Villon, Le Cheval majeur. Foto: Centre Pompidou.

PARIS. I den franska huvudstaden pågår en omfattande utställning om kubismen. Anne Edelstam har sett den och är begeistrad. Hon finner en konstriktning som fortfarande har något väsentligt att säga oss.

 

 

Kubismen 1907-17
Centre Pompidou
Utställningen pågår till och med den  25 februari

Paris kanske mest frekventerade moderna museum, Centre Pompidou, visar denna vinter en gigantisk retrospektiv som speglar en speciell stil och tidsepok: kubismen (1907-1917).

Jag trodde att jag sett det mesta av kubism och gick till museet lite stöddig, men upptäckte under stor förvåning flera verk jag aldrig sett förut och som var så spännande! Ett fullständigt hav av konst mötte mig i rum efter rum.

Äventyret började i Paris, 1907, med två unga konstnärer, Georges Braque och Pablo Picasso. Närda av diverse inflytelserika konstnärer som Gauguin, Cézanne och primitivismen, raserade de den traditionella representativa konstformen.

Fortsätt

 

Genom systematisk geometrisk abstraktion uppfann de ett nytt visuellt och konceptuellt språk. Perspektivet försvann och motiven plattades till och lades ovanpå varandra. Tankarna förde mig till Afrika och den kontinentens konstformer. Dessa inspirerade även dåtidens konstnärer men det var en annan sak att helt anamma dessa. De var djärva till tusen! Konsten på den tiden var ju mycket mer elitistisk än vad den är i vårt samtida samhälle. Jag undrar just vad de borgerliga uppköparna viskade till varandra när de först såg dessa verk?

Dessutom var materialen de använde påvra och ordinära. Den nya kollagetekniken liknade mer ett hop-plock än en väl studerad och representativt målad tavla. Konstnärerna använde sig flitigt av nya tekniker såsom kollage, klisterremsor, konstruktioner och sammanställningar av bland annat upphittade föremål andra slängt på soptippen. Jag vill nog påstå att de uppfann den återanvändningsprocess vårt samhälle så väl behöver idag och i viss mån strävar efter.

Braque och Picasso startade experimentet som sedan kom att kallas för kubism, och nog så snart hade denna riktning utvecklats till att bli en enorm rörelse, anammad av flera andra konstnärer som Fernand Léger (vars kubistiska dekorationer till bland annat den Svenska Baletten i Paris blev omtalade exempel på kubism), Juan Gris och Henri Laurens för att nämna några som visas på Centre Pompidou. Juan Gris kom att kalla fenomenet för en ”état d’esprit”, det vill säga sinnesstämning.

Redan 1912 pratade poeten, Guillaume Apollinaire, om ”en splittrad kubism”. Kubismen utvecklade sig hela tiden, från mer eller mindre ha varit svart-vit, blandades det så småningom in färger, rörelser och till och med porträttliknande gestaltningar.

Kubismen infiltrerade både poesin och litteraturen och spreds i de fina parisiska salongerna och internationellt. Lika abrupt som den startat, tog den slut 1917, under det första världskriget. Men dess inflytande märks på hela 1900-hundratalets konst.

Utställningen är pedagogiskt upplagd. Jag tog mig igenom sal efter sal från 1907 tills 1917 och kunde på så vis fullt uppskatta rörelsens utveckling med samtliga konstnärer, målare, skulptörer, poeter och litteraturkritiker. Retrospektiven hänvisar till en djup och uppenbar samhällskritik av ”ordning och reda” men kubismen är trots allt en ”oreda i organiserade former”.

Samtidigt känns rörelsen inte omodern utan kan tolkas och anammas i vår samtid. För även om historien aldrig helt upprepar sig så ändrar sig inte människan nämnvärt: det goda blandar sig med det onda, ljuset med mörkret, färgerna och formerna med svart-vitt och linjärt. Hur det utfaller beror på vad vi väljer att förhärliga hos oss själva och i förlängningen inom konsten. Vad säger oss kubismen? Den frågan ställer denna utställning. Svaret ligger hos var och en av oss.

ANNE EDELSTAM 
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Det senaste från Konst

Gå till Toppen