REFLEKTION. Hans öde är att alltid komma tillbaka till världen. Och att ständigt dö. Predestinerad för den eviga återuppståndelsen.
Aldrig ska han bli fri från livet. Han tillhör det. Så är det bestämt. Vem som bestämt det vet han inte. Och kommer aldrig att få veta det. Dömd är han att leva i ovisshet. Men trots det vill han tro att det finns en mening med hans ändlösa liv. Han måste tro det. Och åter tro på det. Endast så kan han förlika sig med sitt öde. Godta det eviga i sin egen existens. Att det aldrig någonsin ska ta slut. Att allt bara ska fortsätta och förbli som det alltid har varit. Att han – fågel Fenix – i all oändlighet kommer att vara instängd i livet. Att han aldrig kommer att få dö på riktigt.
Likväl finns tvivlet i hans tro. Var gång han förtärs av elden frågar han sig om meningen med sin eviga återkomst. För visst har det en mening? Och när han återuppstått ställer han sig frågan som han ställt sig sedan urminnes tider: Om det inte finns en mening, hur ska jag då kunna stå ut med min ändlösa existens? Den existens som jag har blivit påtvingad. För inte har jag valt ett liv i evighet. Om detta är ett straff, vem har i sådana fall utdömt detta straff att aldrig kunna bli fri från livet?
Fågel Fenix kan inte svara på det. Och trots att han inte kan finna ett slutgiltigt svar på sina frågor, fortsätter han att ställa dem. Som om tvivlet höll hans tro vid liv. Tron att det finns en mening med att aldrig få dö på riktigt.
melker.garay@opulens.se
