Dela:

Bläddra per

Gamla symboler får ny mening

Bild: Pixabay.com

TOLKNING. ”Helt fri från skrikighet fick deras symbolik nytt liv. Den kvinnliga konstnärsduon hade röda nylonstrumpor över huvudet, och i en timmes tid gick de runt och rullade ut rött garn. Nystan efter nystan”, skriver Ida Thunström.

Ibland är det bekvämt att luta sig tillbaka och använda sig av gamla hederliga symboler och metaforer. Enkla associationer som alltid varit de samma. Lite endimensionellt förvisso, men väldigt behagligt.

År 1965 deltog Shigeko Kubota, en av nyckelfigurerna inom fluxusgruppen, i Perpetual Fluxus Festival med sin performance Vagina Painting. Hon hade fäst en pensel i sina trosor och satt på huk över ett stort papper på golvet, på vilket hon tecknade abstrakta linjer. I blodröd färg. Performancen var nog mer provocerande då än den skulle vara idag. Den provocerade iallafall de övriga i fluxusgruppen, som inte fann den tillräckligt cerebral. Verket var inte uttalat feministisk, men det spelade nog inte så stor roll.

Uttalat feministisk var däremot Carolee Schneemann tio år senare i sin performance Interior Scroll, ett verk som idag är en del av vår konsthistoriska kanon. Schneemann stod naken på ett bord. Hon målade sin kropp med lera och drog sedan ut en lång pappersremsa ur sin vagina, och så läste hon högt för publiken. När vi talar om verket i efterhand fokuseras det sällan på orden hon läste.

Jag kan förstå att både Interior Scroll och Vagina Painting av många uppfattades som lite skrikig feminism, men rent uttrycksmässigt var de egentligen inte så mycket mer högljudda än Jackson Pollocks ”action paintings”. Eller Yves Kleins serie Anthropometry, i vilken konstnären använde kvinnor som ”levande penslar”. Bilder som möttes av betydligt mer öppna tolkningar än fastslagna politiska attityder.

Både Schneemann och Kubota kom tillbaka till mig i fredags på Skissernas Night #4 i Lund när jag såg konstnärsduon BLüGDs performance G(y)ARN. Helt fri från skrikighet fick deras symbolik nytt liv. Den kvinnliga konstnärsduon hade röda nylonstrumpor över huvudet, och i en timmes tid gick de runt och rullade ut rött garn. Nystan efter nystan. Långa trådar fästes i stolar eller spreds ut över golvet. BLüGD tycktes utföra en slags ritual, inte särskilt olik Schneemanns, men liksom hos Kubota mer introspektiv och kontemplativ. Men ändå var verket helt annorlunda.

Trots de tydliga ”kvinnliga” symbolerna, rött(blod), garn(hemarbete), blev G(y)ARN inte bundet vid en rent feministisk tolkning. De långa trådarna handlade inte alls specifikt om något blodigt som hör till kvinnans reproduktionsorgan, utan kunde lika gärna stå för något mjukt men trassligt rött som finns inuti oss alla.

Om vi inte hakar upp oss på en kvinnokroppssymbolik som begränsar oss till endimensionella tolkningar kan traditionella metaforer komma att stå för nya meningar. I samma ögonblick som den kvinnliga kroppen upphör att vara ett politiskt slagfält kan man som icke-man börja göra konstverk med nakenhet och blödande öppningar utan att det nödvändigtvis måste röra sig om en frigörelsekamp.

Vi kan till exempel se i ”mensrevolutionen”, hur ett förtryckt fenomen långsamt, paradoxalt nog, glidit längre bort ifrån att vara något som endast berör kvinnor, till att bli något som gäller alla. Och med det förskjuts betydelser av konsthistoriens feministiskt tolkade konstverk en smula. Eller snarare öppnas de upp för vidare tolkning.

Att verk som G(y)ARN inte alls upplevs enkelriktat feministiskt av män är ett tydligt tecken på hur snabbt utvecklingen har gått de senaste åren. Ett bevis för i hur stor utsträckning en konstnärlig användning av kvinnokroppen inte längre enbart uppfattas som ett inlägg i jämställdhetsdebatten. Interior Scroll kan till exempel, såhär i efterhand, ses som en demonstration av en gemensam upplevelse. Spänningsfältet mellan det yttre och det inre, mellan ord och handling, det rationella och det djuriska. Grundläggande emotionella erfarenheter som de flesta av oss, oavsett kön, kan relatera till.

Hade en kvinnlig konstnärsduo som kallar sig ”BLüGD” gått runt på 1960-talet och skapat improviserade spindelmönster av rött garn hade det förmodligen, helt oförtjänt, uppfattats som ett lite tjatigt politiskt ställningstagande.

IDA THUNSTRÖM

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Ida Thunström