IDENTITETSPOLITIK. Whitneybiennalen, New Yorks biennal för samtidskonst, har hamnat i blåsväder och i det sociala mediadrevet. Som vanligt kan man kanske säga, är det en så kallad konstskandal som har seglat upp.
Det är den amerikanske målaren Dana Schutz målning Open Casket som står i fokus. Målningen föreställer den svårt tilltygad kroppen av den 14-åriga svarta pojken Emmett Till som mördades 1955 efter att falskeligen blivit anklagad för att flirtat med en vit kvinna. Vid begravningen insisterade Emmetts mamma att kistan skulle vara öppen så alla kunde se det grova våld som hennes son utsatts för.
Det som är så upprörande är inte att en ung pojke brutalt blivit mördad för något så oskyldigt som att titta på en vit kvinna. Utan att det är en vit kvinna som har målat tavlan. Den svarta samhället i USA har reagerat mot vad man anser vara en exploatering av offret och att pojken visas upp som ett spektakel av en vit konstnär. En del har gått så långt att de vill att tavlan ska tas ner och förstöras.
Frågan som uppkommer är vem som har rätt till historien? Kan man inte som en vit kvinna och mor känna sympati för Emmetts mamma och det fruktansvärda brott hennes son utsatts för. Kan man inte heller som vit medborgare i USA används detta historiska brott för att uppmärksamma vad som idag händer i USA? Där polisen de senaste åren har skjutit och dödat ett antal unga svarta människor till synes utan orsak och där klyftan och våldet mellan svarta och vita ökar. Är det så att historien om Emmett bara tillhör det svarta samhället och bara får återberättas av svarta konstnärer?
Resonemanget är ganska absurt och går helt emot ett av konstens viktigaste egenskaper, att kunna gestalta något som man inte själv har upplevt genom att föreställa sig och sätta sig in någon annan person eller grupps upplevelser. Det låter visserligen som en klyscha men om inte konstnärer har möjlighet att gestalta och sätta sig in i erfarenheter och historier utanför sin egen trånga sfär så blir det en ganska ytlig och ointressant konst i längden.
Konstens möjlighet att överbrygga och skapa en dialog mellan olika grupper försvinner och konsten blir en intern angelägenhet för den egna gruppen. Alla borde har rätt att få berätta sin version av en historia, sedan kan resultatet bli bra eller dåligt, provocerande eller intetsägande, tankeväckande eller ytligt, men det är en annan sak. Att censurera konst bara för att den är utförd av någon med annan hudfärg, religion eller sexuell läggning än den som gestaltas på konstverket låter som en mycket dålig idé.
info@opulens.se
