Dela:

Bläddra per

Den superspektakulära konsten väger ofta lätt

Ed Devlins Please feed the lions på Trafalgar Square under London Design Festival (foto: Ed Reeve)

FARLIGT. Det finns en bekvämlighet och tröghet när det gäller att tänka kring politik och konst, och däri finns det en fara, anser Ida Thunström. 

Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS

 

 

I samband med London Design Festival i augusti i år uppfördes den världsberömda brittiska scenografen Es Devlins verk Please Feed the Lions. På det inte helt okända Trafalgar Square i London. Sedan 1867 har det stått fyra lejonskulpturer på torget, och nu lades ett femte till. I fluorescerande  rött, som syns mest och bäst. Projektet är ett samarbete med Google Arts & Culture. Besökare ”matar” lejonet med ord. Ord som lejonet sedan tuggar ihop till poesi som man kan läsa ur dess öppna mun. Nattetid projiceras den digitalt producerade poesin på Nelsonkolonnen. Kanske behöver vi stora superprojekt som dessa för att vi ska kunna bli berörda. Det vore ju egentligen inte så förvånande. Skriker högst, skriker bäst, och allt annat faller lätt under radarn. På ytan låter Devlins lejonprojekt som en ganska invecklad historia, men det blir mer som en teknisk lek, ett slags underhållning. Superspektakulärt absolut, men är det verkligen vad vi behöver?

I fredags var det vernissage för utställningen Saul Leiter. David Lynch. Helmut Newton: Nudes på Helmut Newton Foundation i Berlin. Kön utanför galleriet var löjligt lång, redan innan dörrarna öppnats. Ett sådant publiktryck har jag inte sett sedan den ytterst spektakulära utställningen Bodies turnerade runt världen. Förutom, såklart, i samband Marina Abramovics performances förra året, vars hela idé grundade sig på just konstnärens närvaro.

Fortsätt

 

Frågan huruvida David Lynch skulle närvara vid evenemanget låg, mer eller mindre ordlöst, i luften hos oss som stod i kön. Det vore ju en ytterst kultig och spektakulär sak att uppleva, och jag befarar att det var den primära motivationen för många att ställa sig i en sådan superkö en regnig fredagskväll. Av fotografierna skulle man förmodligen inte kunna se särskilt mycket.

Det saknas alltså inte motivation när det rör sig om spektakulära saker. Bristen därav finns på andra ställen. Jag tvivlar inte på att utställningen på Helmut Newton Foundation är spektakulärt bra, men det var endast vernissagekvällen som det var riktigt spektakulärt. Personligen vägrar jag att förlora känslan för vari skillnaden mellan de båda begreppen består. Bristen på motivation tycks vara något som ligger djupare, som vi låter sippra längre och längre in i oss själva och vårt samhälle. I slutänden kan det bli till något oerhört destruktivt. En vän till mig använde häromdagen uttrycket ”mentalt lat”, för att beskriva en bekant som inte längre tycktes orka ta ta till sig lite mer komplicerade politiska diskussioner. En ovilja att sätta sig in i saker och därför istället dra snabba slutsatser, så kan det sammanfattas.  Det är lätt hänt att hamna där. Men farligt i längden.

Konstnären och fotografen Saga Berlin, eller ”Niceguzz”, klottrade för två år sedan ned en tom pool i Hägersten. Det gick upp i rätten som vandalisering, och det blev skadestånd och mediadrev. Precis som i fallet med NUGs Terriotorial Pissing (2009) är det för mig tillräckligt att höra talas om verket. Trots pool och tunnelbanevagn saknar konstverken en konkret kärna. För att uppleva dem är det fullt tillräckligt att få dem berättade för sig. Sedan skapar media diskussioner och tolkningar i vårt ställe, så att det i stort sett räcker för oss att luta oss tillbaka. Vi får ett helt spektra av konstnärliga utläggningar presenterade för oss. Det krävs ingen större ansträngning, det funkar lika bra utan motivation.

Bekvämlighet och tröghet är vad det handlar om och det är lite obehagligt att diskutera till exempel invandringspolitik med mentalt lata människor. Nu är konst nödvändigtvis inte samma sak som politiska diskussioner, men finns det inte en ganska snygg koppling i Please Feed the Lions? Ett stort lejon som står på torget och spottar ut hittepå-poesi, som något slags materialiserat pseudo-twitter. Ett superlejon med röd man. Eller blond, beroende på hur motiverad man är att tänka efter. Jag tycker nog att vi förtjänar bättre än så.

IDA THUNSTRÖM

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS