Dela:

Bläddra per

Den halva revolutionen

 

 

La Liberté av Jeanne-Louise Vallain

8 MARS. Vad ska det vara för bild till historien om franska revolutionen? Den där välkända populära med den nakenbröstade kvinnan som sveper med sig folket i uppror? En målning med både fart och fläkt. Troligen även möjlig som pinup

Målad nästan fyrtio år efter revolutionen och inte av någon som personen på bilden, utan av en som inte var med. Så finns det någon bild målad av en person som var med? Troligen inte – i så fall borde den väl ha plockats upp av feminister och kvinnohistoriker? Jag letar förstrött och utan att riktigt tro på idén. Full av tvekan inför att ifrågasätta något så etablerat och erkänt och fastställt som bilden av Franska revolutionen.

Mot förmodan dyker den plötsligt upp under sökordet liberté. En målning som uppfyller mina villkor, La Liberté, Friheten, målad av Jeanne-Louise ”Nanine” Vallain som levde mellan 1767–1815 och var elev till den tidens mest firade konstnär, nyklassicisten Jacques-Louis David. Har målningen överlevt – finns den i verkligheten? Ja, uppger bildbyrån, verket hänger på Musée de la Révolution française i staden Vizille i sydöstra Frankrike.

Underbart! Fast dit har jag inte tid och råd att åka. Inte nu i alla fall. Jag printar ut bilderna i färg och lägger dem bredvid varandra. Den populära fartiga segerrusiga bilden av Eugène Delacroix från 1830 och den tungt vackra målningen av Nanine Vallain från 1793. Varför är de så helt olika fast de bär samma titel, berör samma tid och föreställer samma allegori? Varför befinner sig Nanines målning i litteratur- och medieskugga? Hur är det möjligt att en målning av en kvinna från tiden för världens kanske mest omtalade historiska händelse fortfarande är okänd?

”Please help fill in facts for this biographical entry”. Det är överhuvudtaget svårt att hitta biografiska fakta om målningens upphovsmakare. Jag finner en rad här och där i franska och brittiska konstlexika. I övrigt närapå ingenting. Så jag går tillbaka till bilden, Nanine Vallains mästerverk, som stått så länge i den konsthistoriska garderoben. Kanske av en tillfällighet. Kanske för att någon inflytelserik vän till Delacroix tyckte att det fick räcka med ett (1) mästerverk av franska revolutioner. Det exakta skälet spelar mindre roll.

Målningen spelar roll. Jag sover med den. Den är i mitt huvud och far runt. Färgerna – den grönblå himlen, den blå arbetsblusen, den röda mössan – staven-piken, pyramiden, begravningsurnan i bakgrunden med datum för stormningen av Bastiljen och kungapalatset, mänskliga rättighetersförklaringen i rullar, de uppbrutna kedjorna på marken vid hennes fötter. Hon, Liberté, barfota, musklad, samlad, assertiv. Sittande. Kompositionen är magnifik.

Bortglömd och magnifik. Jag ser framför mig alla nutida kollegor i kategorin ”kvinna” sakta men säkert tona bort ur framtidens kollektiva medvetande. En stafett där hälften av löparna och de främsta får varsin praktfull och jämlik blombukett. För att sedan visas ut från banan till en nullitetens existens. Alltmedan kollegorna i kategorin ”man” lika sakta och säkert fyller utrymmet. (Kanske till cirka åttiofem procent, läget idag i svenska skolans historieböcker enligt undersökningar senast av SVT och DN.)

Men precis där – med en dramatisk volt ur intet – händer det. Historiens alla sömmerskor, tvätterskor, torghandlare, fiskarfruar, gruvarbetare, lantarbetare, pigor, servitriser, skådespelare, horor, skribenter, lärare, konstnärer och författare väller fram ur det gapande hålet under exitskyltarna. Familjeslavarna, bondeslavarna, kolonislavarna, kyrkoslavarna i kvinnokategorin.

Så förvånade, så förbaskade och besvikna på oss feminister de är. Alla vi som låtit dem falla i glömska. Men de ler så coolt. De väcker mig ur sömnen. Tar mig i örat. Varför slokar Deklarationen om de mänskliga rättigheterna i Libertés högra hand? Varför sitter den röda mössan på hens pik och inte på hens huvud? Varför stormar hen inte fram som i Delacroix’ omhuldade och världsberömda målning?

Nanine Vallains läromästare, Jacques-Louis David, den tidens störste konstnär, har en mängd elever, flera från kvinnokategorin. Han är ett underbarn. I sin ungdom har han flera gånger tävlat om Franska akademins finaste måleripris. När han för tredje gången inte vinner hungerstrejkar han. Nu som vuxen är han en hängiven revolutionär, en av de främsta, vän till advokaten Robespierre. Han har målat Lektorerna bär fram Brutus söner 1789 och satt tonen, särskilt för revolutionens unga. Revolutionen går före släktband och vänskapsband. Revolutionen kräver offer, personliga offer. Invändningar och kritik är lika med förräderi. Enheten är allt. Du är med eller du är mot. Är du mot är du död. La Révolution ou la Mort.

David är högsta ansvarig för republikens konstnärliga ärenden och för republikens propaganda – bilder och målningar som ska stärka folket till stöd för den unga republiken. Hittills har revolutionens främsta folkliga symbol varit La Liberté, en populär kvinnlig mastodontikon. Nu låter David ersätta henne med antikens Herkules, en gigantisk machostaty som håller en miniatyr av Liberté i handen. Det är chockerande. Liberté är folket, nationen, själva republiken. Det är hon som ska vara på näthinnan när de unga männen riskerar dö på slagfältet mot monarkierna som vill återinföra feodalmakten. David tar bort henne, förminskar henne till en minimal statyett. Hur är det möjligt?

David har röstat för avrättningen av kungen Ludvig XVI. Han är deputerad i Nationalkonventet och tillsammans med Robespierre del av den högsta makten i Kommittéen för Allmän Säkerhet. På hösten 1793 beordrar Nationalkonventet och Kommittén att förmodade kontrarevolutionärer ska arresteras. Under en ny lag, lagen om misstänkta, krävs inte konkreta bevis. För arrestering räcker med att inte anses vara verksam för revolutionen. Den som avviker från den allmänna meningen är skyldig. Den som uppfattas som kritiker av makten kan dömas till dödsstraff.

Kontrarevolutionärt! utropar dramatikern och litterära aktivisten Olympe de Gouges. Hon är författare till Europas första feministiska manifest, Deklarationen om kvinnans rättigheter, parafras på 1789 års Deklarationen om mänskliga rättigheter. Alla människor oavsett kön och hudfärg ingår jämlikt och naturligt i samma mängd. Tjänster ska vara sökbara för alla. Kungar och drottningar ska abdikera, inte avrättas. Barn födda utanför äktenskapet ska ha lika rättigheter. Skilsmässa ska kunna sökas också av kvinnor. De två sistnämnda kraven har antagits i Nationalförsamlingen och senare Konventet. Om det franska imperiet inte vill lägga ned slavhandeln bör imperiet avskaffas, manar de Gouges. Varpå kolonisatörerna konspirerar för att få henne arresterad.

På affischer uppsatta över hela Paris fördömer Olympe de Gouges Robespierre och Davids terrorpolitik. Hon förespråkar en folkomröstning om nationens styre. Hon utmanar samtidens djupt rotade binära genussystem som används för att hindra lika politiska rättigheter. Hon deklarerar: ”Jag är varken kvinna eller man, jag är både kvinna och man.” Hur djärvt de Gouges uttalande är kan förstås av hur samtiden kunde låta om kvinnor som stack ut hakan; konstkritikern Coup de Pattes i Le Triumvirat des Arts(1783): ”En kvinna som har alla en mans talanger för att skapa betydande konst är en omöjlig man, en monstrositet.”

Samtidigt börjar de fattiga kvinnorna förlora tålamodet. Tillgången på bröd och basvaror har förbättrats men är fortfarande usel. Priserna är omöjliga och inflytandet är nära noll. Deras barn har slutat gnälla, de har tystnat, magarna knorrar inte längre. Marie-Antoinette, upptagen med att banta för att komma i chemisen, fattar ingenting av sina medkvinnors lott, menar kvinnorna. På henne kunde vi gjort en mager soppa! vrålar de när drottningen giljotineras på hösten 1793. Kungen däremot, avrättad nästan ett år tidigare, han gick att få styr på. Lite Buu! Och Vive le Roi! på rätt ställen så lydde han. Men nu har de malliga advokaterna i Konventet haft ihjäl honom. Nu har de tagit bort den enda vägen till snabba dekret, öppnade sädesmagasin och lägre priser.

Kvinnokategorin har både drivit och gett sitt stöd till revolutionen men den går inte längre deras väg. De fattiga kvinnorna gastar och slåss, de anger folk till höger och vänster. De inför självsvåldigt taxation juste, rättvisa priser. På hösten 1793 svarar nationens styre med att införa en ny tideräkning med tio dagars arbetsvecka. En kalender med kolorerade bilder på unga lättklädda arbetarkvinnor lanserar det impopulära projektet. Efter kampanjer i pressen där kvinnokategorin kritiseras och skambeläggs för att inte uppföra sig ”som kvinnor” bestämmer Nationalkonventet att kvinnor inte får samlas i politiska församlingar och diskussionsklubbar. Kvinnor har ingen mötesfrihet, de ska vara hemma med sina barn – inte ägna sig åt politik. Fyra dagar efter beslutet, den andra november, döms Olympe de Gouges till döden. Hon giljotineras dagen därpå.

År 1792 har Nanine Vallain börjat måla den tavla som ska komma att pryda Jakobinklubben, de revolutionära politikernas möteslokal. Är målningen ett uppdrag eller en donation? Jag hittar ingen uppgift. Ett franskt lexikon från 1800-talet anger att hon går med i den radikala Commune Générale des Artes i protest mot den kungliga Franska konstakademien. Att måla revolutionen, symbolen för friheten, är stort. Hon gör det mästerligt och i Davids anda. Nyklassicistiskt, stilrent.

Men också egensinnigt. Liberté tronar framför en egyptisk pyramid, en symbol för enighet och universalism. Eller om det är en symbolisk pyramid för det feodala samhällets hierarkier? Hon är i blickfånget. Rakryggad, arbetsklädd, i en vilopose. Detta är en karaktär med oerhörd styrka. Jordnära, inte utomjordisk. Levande person, inte främst allegori. Hon skulle kunna vara vem som helst av de unga kvinnorna i den avgörande Kvinnomarschen den femte oktober 1789.

Så vad är det Nanine Vallain säger med sitt mästerverk? Är målningen till för att sansa kvinnokategorin? Säger den åt kvinnorna att lugna ned sig? Är den en propagandistisk eftergift till Nanines läromästare David, konst- och propagandaministern och hans verk Herkules? Ska kvinnorna leverera den röda frihetsmössan till männen och sluta driva egen politik? Så tolkad kan målningen utan problem accepteras och hängas upp i Jakobinklubbens lokal. Så kan kvinnorna inse att de inte är politiska subjekt. Att de ska ge de revolutionära männen sitt stöd men inte agera själva.

Antalet giljotinerade når sin kulmen på sommaren 1794. Förutom politiker är de som döms och avrättas allt oftare fattiga och kvinnor. Sexton nunnor från en katolsk karmelitorden – de flesta unga och medellösa och från landsorten – sjunger hymner när de en efter en och utan uppehåll tvingas upp på giljotinen. En ung kvinna giljotineras med sitt spädbarn i famnen. Publiken på Place de la Révolution och Place du Trône Renversé mumlar och skruvar på sig, också vakterna vänder bort blicken.

I Jakobinklubbens möteslokal gapar det tomt. Få medlemmar återstår. Nanine Vallains Liberté-målning hänger kvar på väggen. Ordet broderskap i devisen Frihet, jämlikhet, broderskap som varit uppsatt i lokalen har plockats ned. De flesta medlemmar har giljotinerats eller är arresterade. Inte av motståndarna – kontrarevolutionärer, aristokrater och rojalister – utan av andra klubbmedlemmar som sitter i Nationalkonventet och Kommittéen för Allmän Säkerhet. Terrorpolitiken är på väg att gå laget runt.

Nanine Vallains läromästare David har magont. På exakt rätt dag stannar han hemma från Nationalkonventets session och undgår därigenom kollegornas öde. Inte långt därefter blir David arresterad, men undslipper giljotinen. Han har påbörjat det försonande verket De sabinska kvinnornas medling (1799) i vilket Hersilia kastar sig mellan Roms kung (hennes make), och grannlandet Sabines kung (hennes far). David är redan vän med Napoleon som kommer att göra militärkupp och ställa in franska revolutionens alla sensationella reformer: den allmänna rösträtten för män, avskaffandet av slaveriet av svarta människor, den lika rätten till skilsmässa, utomäktenskapliga barns rättigheter. Om några år är David kejsar Napoleons hovmålare.

Vad gör Nanine Vallain? Under hösten 1793 då kvinnor förbjuds att ha egna klubbar och portas från den offentliga politiken, gifter hon sig och blir Madame Piètre. Det är ett sätt att överleva som konstnär. På så vis kan hon fortsätta att ställa ut, men inte som Nanine utan som M. Piètre. Nanine har upphört. I de lexika jag letar får hennes karriär ett mångårigt glapp. Är då La Liberté ett prov på en konstnärs solidaritet med revolutionen ända in i namnlöshet? En yttring av hängivenhet, offervilja och lydnad under den revolutionära mansmakten.

Troligen. Men jag kan inte låta bli att samtidigt se en subtil och mycket elegant protest. När jag betraktar La Liberté upproriskt underifrån kan jag också besvara mina frågor om målningens detaljer: Liberté framstår verklig, inte endast som symbol. Den röda mössan – under antiken en gåva till den frigivna slaven – kan inte sitta på hens huvud. Hon tillhör ju kvinnokategorin – den aldrig befriade som först knappt tvåhundra år senare, 1981, införlivas i FN:s Förklaring om de mänskliga rättigheterna. Deklarationen i Libertés hand slokar för att den är ett otillräckligt löfte.

Ett sensationellt men otillräckligt löfte. Ett löfte som inte inneslöt alla och inte kunde mätta de många. Som inte räckte för att ge kvinnor betalt och rättvist betalt så att de kunde mätta sig och få kraft att kämpa för jämlikhetsideal och medborgerliga rättigheter. Nanine Vallains målning La Liberté är en tvetydighet, en konstnärs sätt att uttrycka sig, göra jobbet och ändå undkomma censuren. Ett porträtt av en feministisk revolution som tar en paus. Handen sluter om Deklarationen både varsamt och tätt. Liberté har accepterat läget men har inte gett sig. Hon har portats men är högst närvarande. Hon bidar sin tid. Hon är sist ut ur lokalen.

LISA GÅLMARK