Dela:

Bläddra per

Angående konstnärlig integritet

Van Gogh & Frida Kahlo. Digitalt collage: Opulens.

GENUS. Det finns intressanta skillnader om vi jämför hur manliga och kvinnliga konstnärskap hanterats historiskt sett. Skillnader som spelar roll än idag, konstaterar Ida Thunström.

Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS

 

Det är nästintill omöjligt att inte tycka om Frida Kahlo, det introspektiva självporträttets okrönta drottning. På Amazon.com kan man till och med köpa en liten plyschdocka som föreställer henne. Hon sitter där, bredvid andra historiskt självklart viktiga figurer.

Konstnären Kahlo växte dock upp i en annan kultur, en annan tid och plats än Europas tidiga 1900-tal. Hon rörde sig i en annan konsthistorisk kontext, och arbetade efter andra förutsättningar. Och kanske är det bara andra förutsättningar som behövs för att kvinnliga konstnärer ska kunna växa sig så folkkära.

I Aftonbladet i tisdags skriver Ulrika Stahre att det tyska konstnärskollektivet i Worpswede (idag aktuellt på Prins Eugens Waldemars udde i Stockholm) till skillnad från andra dåtida konstkollektiv inte tycktes så intresserade av att föra fram sina namn. De hade annat fokus, ägnade sig åt arbete och åt varandra. Kan det vara en anledning till att kollektivets kvinnliga konstnärer fick större plats och tilläts växa till såpass originella målare som de gjorde? I ett klimat där det viktiga inte är vad som syns, utan vad som är?

Fortsätt

 

Jag kommer att tänka på Eva Borgströms bok Berättelser om det förbjudna (från 2016), i vilken hon undersöker hur begäret mellan kvinnor i början av 1900talet skildrats i svensk litteratur. Lesbiska relationer var inte jättesvåra att dölja på den tiden, förmodligen på grund av det allmänt bristande intresset för vad kvinnor sysslade med när ingen var med. Lite tråkigt faktum kanske, men något som kan bädda för ett slags frihet. Det juridiska förbudet mot homosexuell aktivitet skapade spänningar som kunde bli riktigt kreativa, och som kvinna kunde man använda dem lite ledigare, utan att lika lätt som männen försätta sig i trubbel. Hilma af Klint försörjde sig på att göra blomillustrationer. Samtidigt organiserade hon hemliga teosofiska möten, målade stora antroposofiska bilder och levde i en (förmodad) sexuell relation med sin mammas sköterska. Bra jobbat. Oklart hur det hade gått för en man i samma situation. Ju synligare desto mer granskad. Ju mer erkänd, desto mer exploaterad.

Den idag världsberömde målaren Vincent Van Gogh, var ungefär samtida med Worpswedes idag mest kända representant Paula Modersohn-Becker. De hade en del gemensamt. Båda arbetade de flitigt, Modersohn-Becker producerade runt 80 verk om året, och Van Gogh runt 870 under sin livstid, och båda dog de alltför unga. Modersohn-Becker avled till följd av en felbehandling efter en komplicerad förlossning och hon blev blott 31 år gammal. Ett minst lika tragiskt avslut på en konstnärsbana som Van Goghs självmord vid 37 års ålder.

Modersohn-Beckers förmodligen mest berömda bild är ett självporträtt. Naken kropp, gravid. Månaderna före den ödesdigra förlossningen. Låt oss jämföra det med Van Goghs självporträtt i vilka vi ser sviterna av hans avskurna öra, är det inte lite samma bild? Dödsorsaken ligger inbäddad i motiven. På samma sätt som Modersohn-Beckers gravida kropp blir en bild av det som senare skulle leda till hennes död, lyser bilden av Van Goghs starka självdestruktiva handling som en förvarning för det kommande självmordet. Men där Modersohn-Beckers porträtt förblir något av en bild av en ofrivillig martyr, supersorglig och vacker på samma gång, görs Van Gogh med sitt avskurna öra idag ibland närmast till en karikatyr. Exceptionell framgång, postum eller inte, kan tydligen leda till att innerligt och meningsfullt innehåll reduceras till fniss.

Se till exempel på den lille Vincent bland plyschdockorna på Amazon.com. Till skillnad från hos Kahlo är hans lilla plyschöra löstagbart. Han säljs med en liten med etikett på vilken det står ”I’m Van Gogh. My ear comes OFF. Give it to someone you love!” Lite integritetsberövande måste jag säga, postumt eller inte. Ett högt pris för att få bli ikoniserad. Ett pris som kvinnor historiskt sett inte så ofta behövt betala. De som var tillräckligt envisa och starka för att kunna slå sig fram och gå emot konventioner, fick möjlighet att lättare behålla en integritet som kan ge den konstnärliga processen utrymme att växa till något av absolut originalitet.

Ibland är det bra att kunna hålla sig under radarn.

IDA THUNSTRÖM

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Ida Thunström

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS