Dela:

Bläddra per

Konstkritikens rädsla för sann skönhet

Foto: Reiner Wetel

RELATIVISM. Det finns något tvivelaktigt med konstkritiken. För vilka anspråk gör konstkritikern när denne uttalar sig om att ett konstverk är vackert? Ett sanningsanspråk? Eller är det så att man har upphört att tala om sanning i fråga om det som är vackert?

Och vad betyder egentligen de där upplysande orden som man kan läsa vid konstrecensioner i de stora dagstidningarna? De där orden om att ”en recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.

Idag tycks det finnas en utbredd rädsla för det man kallar sanning. Och frågan är om man över huvud taget kan finna någon som vågar tala om det som en gång i tiden kallades det sant vackra. Sanningen har blivit ett skällsord. Ja, rent av ett invektiv. Det finns förvisso de som säger att ett verk är vackert, men med den (av tvång) erforderliga reservationen att det endast är en sanning för denne, och att det vackra mycket väl kan framstå som något fult för någon annan. Ja, så talar de riktigt försynta konstkritikerna. Man kan nästan få intrycket av att diplomati har blivit ett honnörsord i kritikerkåren. Det är uppenbart att den som vill veta vad som är vackert i en mer objektiv, tidlös aspekt är – för att uttrycka sig en aning tillspetsat – hänvisad till en annan tidsepok.

Men när ingen vågar uttala sig om vad som är sant vackert i en mer objektiv mening, då är också det sant fula något relativt och personligt. Konstkritikerna nickar förmodligen instämmande här. Frågan är emellertid om innebörden av denna rörande överenskommelse mellan dem är ett misslyckande? För om samma resonemang – om det relativa och personliga – skulle tillämpas i fråga om etiska föreställningar, skulle då inte allt kunna bli tillåtet? Och vad händer när det inte längre finnas några grundläggande goda etiska handlingar? Vilka är konsekvenserna när varje handlings moraliska värde endast vilar på det som är relativt och personligt?

Avslutningsvis kan man fråga sig om denna problematik som rör det objektiva och subjektiva endast är ett reellt problem när det gäller etiken. Och skälet till det är att etiska tvister påverkar människan i mycket högre grad än estetiska. Därför är det lättare att relativisera en estetisk frågeställning än en etisk. Men kanske borde det inte var så. I alla var det inte så i Oscar Wildes Dorians Grays porträtt där moral och skönhet är djupt sammanflätade.

MELKER GARAY

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar och filmer av Melker Garay

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *