Dela:

Bläddra per

Virveln 5

MYSTIK. Varje onsdag i sex veckor kommer Carsten Palmer Schales djupdykning i Lázló F. Földényis essäsamling Medusas blick att publiceras som en sommarserie.

Denna text handlar om en bok om det ofattbara, som bara kan beskrivas genom hänvisningar till vad det som beskrivs inte är. Denna text handlar om en bok om upplevelser av sådant som inte går att erfara – men som ändå erfarits. Denna text handlar om en bok om det underbara i gudsupplevelsen, och om mystiken. Denna text handlar om en bok som i sig själv egentligen är omöjlig. Denna text handlar om en bok om det som penetrerar, transcenderar och uppfyller vartannat. Denna text handlar om en bok om Virveln; den svindlande och bottenlösa.

Min egen text är därmed naturligtvis också omöjlig, ja ett ytterst provisoriskt sätt att närma sig det i grunden grundlösa, måttlösa, plötsliga, paradoxala, extatiska etcetera. Denna (till essä utvidgade) recension av en mycket märklig bok är för övrigt den första i inte bara Sverige och Norden, det är faktiskt en av mycket få i hela världen.

Ögonblicket

”Vad skulle människolivet vara annat än ett enda ögonblick i vilket det omöjliga plötsligt rämnar och någonting blir möjligt? Ögonblicket mellan födelse och död är som en blixt; ett lysande rotsystem som plötsligt laddar ur sig i mörkrets kropp”, skriver Lázló F. Földényi under den allra mest kända bilden på Medusa, Caravaggios.

Men ögonblicket är inte ett. De är många, plötsliga, grundlösa, omskakande, ofattbara som bottenlösa virvlar. Mellan födelse, död och återuppståndelse.

Är detta begripligt? Nej, det är det inte. Det är obegripligt. Som Intet – och, skulle jag vilja uttrycka det, Allheten. Som är ett och detsamma. Eller varandras skuggor. Här återfinner vi också den distinktion mellan gudsupplevelse och gudstro, som författaren redan inledningsvis var inne på, eller den distinktion mellan det van-sinniga, men subjektivt upplevda, å ena sidan, och den klaustrofobiska institutionaliseringen, å den andra, som var Kierkegaards huvudangreppspunkt i sin kamp mot sin samtids hegelianska ”objektiva system”. (Att sedan Kierkegaard i allra högsta grad värnar om tron, skall vi inte gå in på här, utan bara åter stryka under att denna ”tro” var högst subjektiv).

För Platon (och många gnostiker) hörde (ännu) det som som saknar plats (atopos) samman med det plötsliga ögonblicket, medan det inom den sanktionerade och kanoniserade kristendomen är frågan om två företeelser (Sauls plötsliga omvändelse på en preciserad plats, inte på någon icke-plats) som utesluter varandra.

Men det är svårt att hantera dessa ögonblick, varom vi ovan talar, eftersom de överrumplar oss. De låter sig inte inrymmas i något slags ordning, utan är tvärtom utomordentliga – utom-ordentliga. I ”plötslighetens ögonblick”, som när Saul drabbades av Jesus, förblindades och förvirrades. Här möter ordningen och oordningen varandra – Gud och kaos; Jesus Kristus, korsvägen.

Här minns vi också att inte bara Medusa, utan också Jesus i Johannesakterna, möter människan med evigt öppna ögon. Kierkegaard (som jag mycket förvånad märker att Földényi, trots alla tidigare tillfällen, nämner vid namn först på s. 192 av 207!) betecknar detta ”ögonblickliga” som en övergångskategori, men likställer det också som en sorts bindestreck utan vare sig ett före eller ett efter.

I ögonblicket möter oss Intet. Evigheten. Ordet. Det eviga. Platon talar om det som inte är tid som tränger in i tiden, Kierkegaard talar om ”den upphävda tiden”. Men här varslar oss tankarna om att Intet kanske är synonymt med grekernas rena Vara? För Kierkegaard är för övrigt ”det plötsliga” eller ”det språngvisa” s.a.s. sättet att komma vidare i existensen. Det som outgrundligt händer. Det som i Kierkegaards fall dessutom hänger i hop med valet och väljandet hos den och det vardande. Och med personligheten, karaktären, självförverkligandet.

Vad som tidigare var hänförande och förgörande, upplyftande och förlamande (Medusa!) på en och samma gång delades sålunda, i och med kristendomens utbredning, upp i två poler (ja, dualismen fanns ju även bland greker och judar). Men, påpekar författaren, om man inte kan se det omöjligas paradox i vitögat, absorberas det ofattbara av egentligen ganska hanterliga omständigheter (och detta skulle Kierkegaard tveklöst skriva under på). Men vad betyder egentligen alla dessa paradoxala motsägelser? Att strömkretsar sluts? Att ”Intet” som är tillvarons negation – framträder med sin högst närvarande frånvaro?

Paradoxen har emellertid skådats i vitögat. Och det inte bara av kristna av olika varianter. Den intresserade skall se hur exempelvis muslimska sufister (läs Rumi!) och judiska kabbalister gjort just det. Erfarit det som alltså inte är erfarbart.

Rumi (1207-73) var en helig man och poet på persiska som grundade de dansande dervischernas mystiska orden inom islam. Som diktare är han upphovsman till Mathnavi, ett väldigt, allegoriskt verk, lite som Romanen om rosen (som handlar om samma tid) i Västeuropa. Men bakom dess liknelser och fabler om kärleken döljer sig den sufiska mystikens umgänge med Gud. Namnet Rumi betyder ”romaren” eftersom han verkade i de trakter av Turkiet som erövrats från Bysans som ju var Romarrikets fortsättning.

Chassidismen har varit en av de mest inflytelserika källorna till spridandet av kabbalistiska läror i Isaac Lurias efterföljd. Rörelsen startades av Israel ben Eliezer (Baal Shem Tov), men har fortsatt i många förgreningar fram till idag.

I boken Lévinas and Buber: Dialogue and Difference tar flera olika författare upp Bubers verk och ställer dem mot Lévinas verk. Båda två har haft stor betydelse för det judiska tänkande. Buber hävdar att det äkta mötet är ömsesidigt och att båda parter behöver mötas. Dock indikerar Buber i sina verk vid ett flertal tillfällen (Människan och hennes bildkonst, Jag och Du) att individen kan ha detta förhållande till sin omvärld i stort. Buber ger ingen bra förklaring till hur man kan ha ett äkta möte med ett dött ting. Ett det, alltså: eller Ja-Det. För mig kan man det. Och det är mystiskt.

Indisk advaitisk filosofi återför oss till vår intonation. Inom denna tradition har Anthony Paul Moo-Young, känd under det självtagna namnet Mooji, uttryckt sig så här:

”Mystiken, som jag ser den genom mina egna upplevelser, är en öppen inbjudan fylld av hänförande upptäckter och intima avslöjanden, förbluffande paradoxer, dubbeltydigheter, självklara hemligheter och obegränsade mängder kärlek. Den mystiska poesin när den är som bäst nuddar vid en inneboende visshet; den berör och väcker till liv ett bortomsinnligt, okuvligt vetande som når oändligt långt bortom vårt förstånd”.

Mina fingrar skriver:

Droppe

I detta hav har Platon summit.
Ur detta djup steg jorden.
Med detta vatten döptes Han.
Min vik är en del av allt detta.
En ocean vari alla minnen
ryms i en droppe.

CARSTEN PALMER SCHALE