Virveln 3

MYSTIK. Varje onsdag i sex veckor kommer Carsten Palmer Schales djupdykning i Lázló F. Földényis essäsamling Medusas blick att publiceras som en sommarserie.

Denna text handlar om en bok om det ofattbara, som bara kan beskrivas genom hänvisningar till vad det som beskrivs inte är. Denna text handlar om en bok om upplevelser av sådant som inte går att erfara – men som ändå erfarits. Denna text handlar om en bok om det underbara i gudsupplevelsen, och om mystiken. Denna text handlar om en bok som i sig själv egentligen är omöjlig. Denna text handlar om en bok om det som penetrerar, transcenderar och uppfyller vartannat. Denna text handlar om en bok om Virveln; den svindlande och bottenlösa.

Min egen text är därmed naturligtvis också omöjlig, ja ett ytterst provisoriskt sätt att närma sig det i grunden grundlösa, måttlösa, plötsliga, paradoxala, extatiska etcetera. Denna (till essä utvidgade) recension av en mycket märklig bok är för övrigt den första i inte bara Sverige och Norden, det är faktiskt en av mycket få i hela världen.

Från Platon över nyplatonikerna och ända till kristendomen kan man följa etapperna i den ”utveckling” under vilken man försöka tämja urprincipens kaos och omforma detta kaos till ett mer begripligt Ena. Men enligt exempelvis Plotinos och Klemens av Alexandra (ca 150-215 vt) kan vi inte bilda oss någon som helst föreställning om det Ena. Det fullständigt abstrakta är en förutsättning för att nå insikt (vilket delvis, enligt min mening, motsäger författaren själv).

Mellan gnostikerna (som var en brokig samling) och mystikerna (som också var en brokig samling, men med bl.a. enhetsupplevelsen gemensam) å ena sidan och de gudstroende kristna å den andra vidgades efterhand klyftan betydligt. Medan de kristna (och nyplatonikerna) främst lade tonvikten vid gemenskapen och makten, ägnade gnostikerna sin uppmärksamhet åt den enskilda själen. Den klaustrofobiska ordningen ställdes mot den icke-klaustrofobiska ofattligheten.

Kristi kors´ mening är, enligt merparten av de kristna mystikerna, att allt ska hänga samman med allt; dess övre ände sträcker sig mot himlen och pekar mot Logos, dess nedre mot djupen för att förena det som är längst ned med det som är längst upp, och Kristus armar håller kaoset på avstånd och knyter samman världen. Jämför gärna detta med Paulus ord i Galaterbrevet 6:14.

När så människan befinner sig i korsets skärningspunkt, eller där alla vägar korsar varandra, är hon böjd att tala om Gud samtidigt som hon upplever tillintetgörelsen. Döden och det eviga livet går med andra ord omlott, ja, förutsätter varandra som myntets båda sidor betingar myntet. Människan upplever inom sig ett i djupast tänkbara mening subjektivt universum som hon i lika mån kreerar och utstår.

Paulus vände sig mot allt detta – dvs. mot möjligheten att ”gå vilse”. Helt kort: Paulus ville helt ersätta gudsupplevelsen med gudstron. Eller den omöjliga mystikens virvel med kyrkans standardiserade regler och förordningar. Ändå lever mystiken, den extatiska och ofattbara, vidare sida vid sida med den sanktionerade bekännelsen och kyrkospiran.

Från mystikens håll är varje benämning av ”Gud” omöjlig. Man har också menat, att ju större sägbarhetens rike är (ju fler ord som kan bildas), desto större är också outsägbarhetens. Gnostikern Marcions uppfattningar om det outsägliga från det andra århundradet vt kunde här lika gärna vara Mallarmés om den moderna poesins grundtankar.

”I nådens (eller gudskärlekens) ögonblick”, skriver Földényi, ”blir människan delaktig i en så kallad helhetsupplevelse (eller i en upplevelse av Allheten, min anmärkning). I liknande ögonblick blir det också påtagligt för henne att det inte är möjligt att föreställa sig helheten utan dess skugga, som hon – i brist på bättre – kallar Intet” (ibid. s. 47). Detta är en mycket central sats i hela boken, som jag uppfattar det – och den virvlar sig i svindlande möten åt alla håll och inga.

 Blixtens intensitet, den omöjliga identiteten och det förtrollande ansiktet

Ur den förgörande elden lösgör sig livets gnista. I blixten mullrar den åska som i blixtrandets ögonblick rymmer tystnaden. Och detta ögonblick är evigt. Detta ögonblick överträffar all annan intensitet. Den föregår tiden och gör det omöjligt att skilja på orsak och verkan. Detta ögonblick är liv-givande och dödligt i ett.

Snarlik blixten är eldens, alltets och (hemmets gudinna) Hestias härd. Den är tillvarons källa och ursprung och präglas av att den som är därinvid saknar skugga i det att hon är identisk med sig själv. Men när människan tror sig ha funnit sin medelpunkt börjar hon samtidigt känna sig omöjlig. Misstanken uppstår att anledningen till att man förlorar sig själv i samma ögonblick som man tror sig finna sig själv är att själva tillvaron saknar medelpunkt. Man försätts i en förtrollningens extas.

Men vår kultur, som alltmer raffinerar sitt begrepp om framtiden, inkapslad i kristen retorik, evolutionism, politiskt språk eller vetenskaplig jargong, har alltid bemött förtrollningens ögonblick med skepsis. Detta ögonblick som är subversivt, anarkistiskt, omskakande och livligt och dödligt i ett. Detta ögonblick som besitter ett djup som inte låter sig infogas i någon form av systematik.

Människans ansikte är unikt. Det är inte minst genom sitt ansikte som människan skiljer ut sig från resten av djuren. Ur den döendes ansikte, det hippokratiska ansiktet, strömmar både livets och dödens omöjlighet. Ansiktet speglar den allt genomträngande men ingenstans gripbara kraft som upprätthåller och dominerar tillvaron. Från detta ansikte strömmar det kusligas blick, men också livskraftens. I Medusas blick möter vi både orgasmen, skrattet och oceanen. I hennes blick – som i Jesus Kristus – öppnar sig en väg in mot det Intet, som är granne med det utsläckta vetandets kaos och den spirande visdomens kosmiska hemligheter. Och Ångesten, skulle Kierkegaard tillagt.

Världsalltets gåtfulla Annorlundahet

Oraklet i Delfi satt invid den vita, och upptill avrundade, stenkolonnen Omphalos (som filosofen Hélène Cixous nog skulle betrakta som fallokratisk!), som länge kom att betraktas som just det ordet betyder: (världens) navel. Plutarchos skriver exempelvis om detta. Jordens navel är en mittpunkt, eftersom den inte, likt de tre gorgonernas (bland annat Medusas) tillhåll, ligger i något väderstreck. Naveln fungerade som ett svart hål, som slukade allt och alla – även tiden.

Mest utmärkande för den av underjordiska ångor berusade prästinnan själv, är också att hennes spådomar är vaga och tvetydiga.

En människa i extas är någon som är utom sig, och i det tömda utrymmet tränger kaoset in. Jordens navel är sålunda också kaosets säte. Det sm Nietzsche senare skulle kalla de apolliniska (harmoniska) och dionysiska (rusiga) principerna förenades i oraklet i Delfi. Dock inte i en sorts syntes, utan i form av en motsättningarnas skärningspunkt . I en sådan är intensiteten så hög, att det inte enkelt går att skilja handlingarna och deras effekter, dunklet och ljuset eller måttet och måttlösheten från varandra. Naveln förbinder därmed det Bekanta med det Annorlunda.

Förbindelsen kan ses som en den universella mytologins axel eller en pelare – ofta i form av ett träd – som förenar tidens tempus, det högsta med det lägsta, envart ting med envart annat. Vi finner denna enhet i exempelvis den altaiska granen, sumerernas Mesu-träd, den skandinaviska asken Yggdrasil. Det är här det begripliga och det obegripliga berör och befruktar varandra. Drivna därtill, dessutom, av nödvändighetens gudinna, Ananke, om vilken exempelvis Platon skriver i dialogerna Staten och Theaitetos.