Dela:

Bläddra per

Virveln 2

MYSTIK. Varje onsdag i sex veckor kommer Carsten Palmer Schales djupdykning i Lázló F. Földényis essäsamling Medusas blick att publiceras som en sommarserie.

Denna text handlar om en bok om det ofattbara, som bara kan beskrivas genom hänvisningar till vad det som beskrivs inte är. Denna text handlar om en bok om upplevelser av sådant som inte går att erfara – men som ändå erfarits. Denna text handlar om en bok om det underbara i gudsupplevelsen, och om mystiken. Denna text handlar om en bok som i sig själv egentligen är omöjlig. Denna text handlar om en bok om det som penetrerar, transcenderar och uppfyller vartannat. Denna text handlar om en bok om Virveln; den svindlande och bottenlösa.

Min egen text är därmed naturligtvis också omöjlig, ja ett ytterst provisoriskt sätt att närma sig det i grunden grundlösa, måttlösa, plötsliga, paradoxala, extatiska etcetera. Denna (till essä utvidgade) recension av en mycket märklig bok är för övrigt den första i inte bara Sverige och Norden, det är faktiskt en av mycket få i hela världen.

I Inledningen utvecklas en klangbotten för de sju essäer som därefter följer och som s.a.s. utgör själva boken.

Jag uppfattar: Gud skapade Någonting ur Intet, människan har däremot bara möjlighet att skapa ett nytt Någonting ur något som redan existerar. Människan måste på nytt äta från kunskapens träd – på gott och ont!, glöm inte det – för att falla tillbaka i oskuldens tillstånd. Eller för att erhålla ny kunskap eller insikt?

Men kan människan sätta skapelsen – vårt nuvarande Någonting – och det som föregick skapelsen – Intet – inom parentes? Frågar jag mig. Vad betyder det? Att fylla klyftan mellan Varat och Icke-varat, att dekonstruera traditionen och skapa ur ruiner? Bygga genom att riva? Omtolka? Ja, Földényi menar detta, samtidigt som han hela tiden har blicken riktad mot ett och samma osynliga fokus: gudsupplevelsen (till skillnad från Guds-tron). Den gudsupplevelse som hjälper människan att överkomma sina inre barriärer, träda ur sig själv, erfara omskakande och extatiska känslor. Att förvandla förlusten till vinst.

I denna den av Földényi bejakade mystiska upplevelsesfär känner människan sig intensivt koncentrerad. Men blir identisk med sig själv just i sådana ögonblick när denna identitet blir all mer ogripbar.

”Målet”, skriver han ”, är att göra förnimbart det otänkbara som omger tankarna och det outsägliga som befinner sig bortom orden” (ibid., s. 20).

För övrigt erkänner författaren att det han här författar alltså är motsägelsefullt i sig. I frihet uthärdar han sitt ämne. Författaren befinner sig själv i en bottenlös virvel i vilken inga data är viktigare än andra samtidigt som han försöker göra sina svindlande upplevelser fattbara för sina och läsarens sinnen. I detta lever en intelligent rädsla – ja, en genuin fruktan.

Lázló F. Földényi avslutar inledningen av boken med något som starkt minner om både bokens proklamerade syfte(en) och en brasklapp:

”Vetenskapen syftar till att dölja denna fruktan. Fotnoterna, hänvisningarna och de talrika citaten i denna bok tjänar till synes samma syfte. Risken finns att de i stället för att bilda en virvel, om också oavsiktligt, formar sig till ett enda system som hålls samman av över- och underordning. Mitt syfte är emellertid inte att anklaga, bevisa eller försvara, utan att göra fattbart att det som tankarna i denna bok inriktar sig på redan har erfarits av andra i de mest skilda skeden och kulturer” (ibid. s. 21).

Som författare av denna text erkänner jag förbehållslöst, att ämnet i sig helt enkelt är svårt att ”fatta” eller ”förstå”, eftersom det inte finns något att ”fatta” eller ”förstå”. Däremot finns mycket att hänföras av, och jag måste tillstå, att under mina slutligen sju läsningar av boken har jag successivt alltmer kommit att fascineras. I sitt slag tror jag att Lázló F. Földényis verk är bland det absolut bästa som har skrivits. Det rekommenderas därför starkt som läsning av den av ämnet intresserade.

Möjligen kunde författaren haft mer att säga om Böhme, Eckhart och Kierkegaard – som han endast sparsamt nämner – och lagt till något om exempelvis Johannes av korset, Teresa av Ávila, sufisterna, judiska grenar med mystika inslag, djupekologer av Sigmund Kvalöys karaktär, den tidiga buddhismen och så vidare. Men detta är väl närmast randanmärkningar. Ämnet är som sådant tillräckligt omfattande, bråddjupt och ofattligt som det är.

För övrigt vill jag redan här inflika att boken inte handlar om ”Mindfulness” (eller det som ibland kallas KBT III); denna moderna och euroamerikanska behandlingsmetod, och begreppet som sådant, har ytterst lite med det ursprungliga buddhistiska begreppet och Buddhas egen redogörelse för begreppet ”sati” att göra.

Vad boken ”handlar om” är snarast det som Rolland talade om, men som Freud inte ”förstod”:

I ett berömt brev förklarar alltså Freud sig vara oförstående till vad Roland kallar ”den oceaniska känslan”, alltså ett tillstånd då jaget har förenats med alltet, eller Gud, till en enda enhet, självklar men samtidigt oöverblickbar. Men Freud hade som bekant, vet vi nu, sina påtagliga begränsningar.

Vad som för mig framstår som mest problematiskt, och samtidigt mest genuint stimulerande, är tankarna om Intet och vad som händer när vår identitet av något skäl blir svår att hantera.

I fortsättningen kommer jag att omväxlande använda mig av Lázló F. Földényi, Földényi eller helt enkelt bara LFF.

Gudsupplevelsen och Guds-tron

Gudsupplevelsen skiljer sig från gudstron. Medan i gudsupplevelsen det icke-erfarbara blir objekt skiljer bekännelereligionen på vetande och upplevelse. Gudstron håller sig med mått. Gudsupplevelsen är ofattbar och kaotisk, en pulserande erfarenhet; Guds-tron är reglerad i Trosbekännelser, system och någon form av gripbart vetande.

Johannes, i de apokryfiska Johannesakterna, stirrar den aldrig blinkande Jesus i ögonen. Jesus flyttar då, som främling, in i Johannes, och låter denne i ett svindlande ögonblick känna sig själv. Men det som uppenbaras är egentligen inte ”Johannes”, utan saknad och något ofattbart. Ordet töms eller laddas med ett nytt innehåll. Och ”Gud” låter sig här inte – som kyrkan och bekännelsereligionen vill – på något sätt bestämmas. Att uppleva ”Gud” är i någon mening att uppleva svindel och kaos.

Berättarjaget i Johannesakterna är aposteln Johannes, vilket gett skriftsamlingen dess namn. Författaren (eller författarna) är dock okänd, som så många andra av författarna till kristna (och andra religiösa) texter. Texterna i Johannesakterna är tydligt påverkade av Johannesevangeliet i Nya testamentet, men skiljer sig också tydligt från dem. (Maria Rönn).

Det som särskilt utmärker dem är att Jesus inte framställs som en historisk människa av kött och blod, utan som en gestalt som existerar endast i den religiösa berättelsens värld. Det sägs till exempel att han inte lämnar några spår i sanden och att visar sig för människor i olika skepnader.

Man kan säga att Jesus framträder som en metafor för det gudomliga eller det vi kallar Gud. Det är bland annat därför Johannesakterna inte accepterades av kyrkan. Idén om Jesu okroppslighet har kallats ”doketism” och har avvisats och bannlysts av kyrkan genom århundradena. (Johannesakterna är en av de många skrifter som cirkulerade bland kristna grupper under de tre hundra första åren e Kr. På den tiden fanns det i det väldiga romarriket runt Medelhavet ett myller av olika teologiska riktningar och andliga praktiker. Det var först på 300-talet i och med kejsar Konstantin, då kristendomen blev statsreligion, som dogmer och trosbekännelser växte fram).

”I de verkliga tänkarnas meditation, men potentiellt i varje mänskligt medvetande, slår ‘världsalltet självt’ upp ögonen.” (Sloterdijk, P.: aa, s. 343). Det är där och då som människan kan nå den mittpunkt, som likt en hägring emellertid aldrig låter sig fångas. Det är där och då hon i evighetens vara möter sin timliga förgänglighet; där människan ingår och uppgår i ögonblicket. Där extasen, det omöjliga, det intensiva, det måttlösa blixtrar. I en plötslig upplevelse av ofattlig Annorlundahet. I en personlig gudsupplevelse.

Själen är inte möjlig att avgränsa, och själen och världen har en gemensam nämnare: logos. När människan ögonblicksvis berörs av logos erfars en gudsupplevelse.

CARSTEN PALMER SCHALE