Dela:

Bläddra per

Utan Flashback exploderar Sverige

Mr Creosote (Terry Jones) och kyparen (John Cleese) i Monty Pythons Meningen med livet (Foto: Allstar/Cinetext/Sportsphoto)

SÄKERHETSVENTILER. En individs eller lands mognad visas av hur bra man klarar att harmonisera spänningar och motsättningar. Ur det perspektivet är Sverige inte riktigt vuxet, menar Ladislaus Horatius.

Jag brukar hävda att den riktiga hårdvalutan i livet inte är insiderinformation utan outsiderdito. Hur ser läget ut utifrån, på avstånd? För detta krävs att man faktiskt distanserar sig och blir en outsider. Det kostar på.

Här är mina meriter som outsiderinformationsleverantör: Jag rör mig mellan domänerna musik, filosofi och politik. Nationalreligiöst är jag dubbel; är i men inte av Sverige. Mina politiska experiment är utopiskt obundna: varken vänster- eller högerflanken kan tjusa mig eller få mig att blunda för sina brister.

Att domäner flyter ihop kan vara en tillgång; det betyder att dörrarna mellan musik, politik och psykologi är vidöppna för nya insikter. Låt mig då göra en domänöverskridande reflektion över landet Sverige. Låt oss tänka på den som en bomb, eller en tryckkokare.

När trycket i en maskin blir för stort riskerar den att explodera. Revolution är ett slags politisk explosion. MeToo har varit ett slags explosion också. Vissa jämför den med en helande storm men glömmer att stormar visserligen rensar luften men också skadar, slår sönder och dödar. Carl Sargeants självmord är ett exempel på hur ”trial by media” helar här, men dödar där.

Hos alla människor, i alla länder, uppstår spänningar och dissonanser. Ett mått på mognad är hur väl vi neutraliserar dessa dissonanser. För musikern är detta vardagsmat. Dimackord upplöses i treklang, sonatsatsens krångliga genomföring övergår i finalens förklarade ljus.

Men just i Sverige är detta svårt. Och den största spänningen fångas i ett bevingat uttryck: “esse quam videri” (vara, ej synas vara). Det Sverige är och det Sverige vill vara, snarare synas vara, är det långt emellan. (Jag skiljer också på wannabe och wannabe-seen-as.)

Sverige är som ett barn som fått en alltför svår läxa, ett ideal den inte kan leva upp till. Dilemmat är att den varken kan nå upp till målet eller erkänna att saken är för svår. Alltså hamnar man i läget synas vara, sken, förställning, hyckleri.

Centralfrågan handlar om tolerans. Enligt idealversionen av Sverige är tolerans den största av dygder, och det är en dygd Sverige också besitter. Tänka fritt är stort men vara tolerant är större, för att modernisera Thorild.

Problemet ligger just i tolerans av en slarvig sort; nämligen att man inte riktigt orkar skilja på vara och synas vara.

I Sverige ser jag inte en rädsla för att vara intolerant – vilket vore ett vackert och ädelt drag – utan en skräck för att SYNAS VARA intolerant. Håll masken till varje pris! Sen, inte minst efter några snapsar, kan man vara hur hjärtligt rå och fördomsfull som helst (bara ingen mikrofon är påslagen).

Detta är varken vackert eller ädelt.

När avståndet mellan sken och realitet blir alltför stort ökar tryck och spänning och söker ett utlopp. Revolution kan vi glömma; Sverige är ett ordentligt land och revolutioner är alldeles för bökiga, tar alldeles för lång tid att städa upp. Men någonstans måste spänningen avledas, det behövs en plats och en kanal där man kan öppna hjärtat på vid gavel och bara kräkas upp allt outtalat, förträngt, självcensurerat.

Jag vill nämna tre säkerhetsventiler. Heta linjen, dit man kunde (och väl fortfarande kan?) ringa och bara prata på utan civiliserade begränsningar eller moralisk slipstvång. Det vi inte kan säga på affärsmötet, 50-årskalaset eller vid frukostbordet kan vi spy ur oss i ett anonymt gruppsamtal.

Internetforumet Flashback ska nog ha en stor del av äran för att Sverige inte exploderar. Här diskuteras ämnen som är fullständigt ajabaja och tabu för en hederlig Svensson. Vem vet, kanske rentav av Svensson själv efter att han kommit hem, klätt av sig ordentlig kostym och står i all sin nakna (h)ärlighet.

Sverigedemokraterna (med förlaga Ny Demokrati) är en tredje viktig ventil. Här inte bara får utan kanske även BÖR man, gärna i allmogedräkt, tänka utanför den tolerant korrekta kub som rekommenderas 6-8 gånger om dagen av Socialstyrelsen. Föga förvånande betraktar många SD som djävulens påhitt och sätter en ära i att hålla för öronen när de tar till orda, trots att strutsar aldrig utmärkt sig för problemlösning.

Själv förhåller jag mig som en outsider, noterar bara att utan dylika åskledare skulle Sverige troligtvis explodera som en vulkan, eller som Mr Creosote i Monty Pythons berömda sketch.

Om explosioner är bra eller dåliga lämnar jag osagt. Jag vet bara att ventiler är av godo, vare sig de är omtumlande eller psykologiskt småpysande. Man vill ju inte sluta som Tycho Brahe som dog av en sprucken urinblåsa för han inte vågade gå på toaletten på en finfin bankett.

Av allt detta drar vi sensmoralen: Håll er inte för länge! Prata (och prutta) fritt.

LADISLAUS HORATIUS

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Ladislaus Horatius