Dela:

Bläddra per

Undergångens tecken

Illustration: Geralt. Pixabay.com

SYMTOM. ”Det går inte att använda historien för att förutspå framtiden, historien upprepar sig inte. Och att beskriva symtom är inte samma sak som att dela ut en dödsdom. Men visst finns det symtom. Johanssons Det cyniska tillståndet är inte en skrift av en undergångsprofet, men det är en text som visar på mellanrum,” skriver Mattias Hult.

Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS

 

 

Det är över för oss. Om vi inte tvingas tillbaka till ett brutalt naturstadium av klimatkrisen blir vi istället utmärglade av en alltför generös flyktingpolitik. Ja, så tycks i alla fall debatten låta ibland. Och det är viktigt att ta fasta på: hur vi talar om något. Det tycks mig finnas en retorik som placerar vårt samhälle i pre-apokalypsens tidsram, där den egentliga orsaken till vår undergång är sekundär, men innebär att vi ofrånkomligen är på väg dit. Vi befinner oss i mellanrummet mellan det som en gång var en stabil och tydlig värld, och morgondagens ansiktslösa apokalyps.

Vi är idag vana att konfronteras med undergångens teckensystem i litteraturen; det finns vissa fastställda troper för hur den bör se ut. Ett blomstrande samhälle ersätts av ett öde landskap efter en apokalyps, eller avlöses av ett intrikat och dystopiskt byråkratiskt system. Men världen före undergången, med dess värdesystem, människor och livsåskådningar, gestaltas aldrig så tydligt i litteraturen som i dubbelmonarkin Österrike-Ungerns fall. Med skarp blick och ett visst mått efterklokhet har bland andra Stefan Zweig, Joseph Roth och Robert Musil gestaltat tiden före imperiets sönderfall och kollaps. Låt oss se närmare på hur tillståndet innan undergången skrivs fram av det brokiga brödraskap som de tre österrikarna utgör, och om det i den gestaltningen finns paralleller till vår egen samtid.

Fortsätt

 

Dubbelmonarkin Österrike-Ungern har visat sig vara den perfekta skådeplatsen för att representera en värld som står på ruinens brant, ett intakt system före undergången. Ett statsbygget vars undergång på många sätt fungerar som typexempel för modernismens destruktivitet. Eller snarare, ett samhälles oförmåga att totalt omfamna moderniteten. Under 30-talet såg de alla tre tillbaka på tiden före första världskriget, en tid då beständigheten själv tycktes upplösas. Under mellankrigstiden träffade Zweig och Roth varandra i landsflykt i belgiska Oostend, en historia vi berättat om tidigare i Opulens. Även Musil befann sig då i exil. De hade alla tre fått sina böcker bannlysta i Hitlers Tyskland; både Zweig och Roth var judar, och Musil var gift med en judinna. Men under denna anledning tycker man sig skönja en annan, nämligen att de alla på sitt sätt lyckades sätta ett — för makten — obehagligt finger på tidsandans kardinalpunkt.

Hos dem alla finns emfas på mellanrummet som tematik; det rör sig om en tid mellan det stabila som varit, och det totalt uppslitande som komma skall. På grund av den erfarenhet som första världskriget gett dem kan de med klarsynthet placera tiden dessförinnan i tomrummet mellan det som Zweig kallar ”trygghetens gyllene tidsålder” och den tid då allt fast förflyktigas. I Joseph Roths Radetzkymarschen illustreras detta framförallt genom generationsklyftorna. Vi får följa den kortlivade adelssläkten Trotta, vars uppgång och fall går hand i hand med kejsare Franz Josefs liv. Inledningsvis finns en tydlig kontinuitet mellan far och son, en enhet lika sammansatt som kejsardömet själv. Men omärkligt börjar det dyka upp små symtom som skvallrar om en allvarligare sjukdom. Politiska dissidenter, nationalistiska och kommunistiska underströmmar. Även Zweig tar i Världen av i går fasta på de små detaljerna och nyanserna som förändras. Folk börjar klä sig annorlunda och plötsligt dyker gränskontroller upp runt om i Europa. Allt ser på ytan ut som det alltid gjort, men något sker därunder, ett växande tomrum. Det är ofrånkomligt, men samtidigt som mellanrummet mellan folket och kejsaren växer, växer också mellanrummet mellan far och son Trotta. Det är inte längre självklart att gå den utstakade banan, och nya alternativ måste ersätta den borttynande idealismen.

Även Musil använder mellanrummet på ett produktivt sätt, för att beskriva den människotyp som föds i denna förändringens tid. I Mannen utan egenskaper finns ett tydligt glapp mellan huvudpersonen Ulrich och den verklighet som omger honom; ingenting kommer obehagligt nära. En grov misshandel tolkas i sportens termer, andra människor möts genom en omväg via intellektet eller ironin. Ulrich själv bär på ett mellanrum mellan vad han är och vad han gör, han klär sig i roller och yrken, utan att anamma tillhörande attityder och tankesätt. Det är ett slags cynism, där handling och avsikt inte längre pekar åt samma håll. Som i Sven Anders Johanssons Det cyniska tillståndet, där en hjälpande hand som sträcks ut blir en bild för narcissism; handlingen är till för den som hjälper istället för den som behöver hjälp.

Finns det något av detta som ger resonans i samtidens Europa? Låt mig understryka: det går inte att använda historien för att förutspå framtiden, historien upprepar sig inte. Och att beskriva symtom är inte samma sak som att dela ut en dödsdom. Men visst finns det symtom. Johanssons Det cyniska tillståndet är inte en skrift av en undergångsprofet, men det är en text som visar på mellanrum. Det mellan européerna och flyktingarna, och mellan det vi gör och anledningen till att vi gör det. Och precis som i Österrike-Ungern ser samhället ut som vanligt, våra liv fortskrider utan större förändring, men det är tydligt att något pågår utanför synfältet. Passkontrollen mot Danmark, den varmaste sommaren någonsin, samt högerextrema och antisemitiska rörelser på marsch, är bara några exempel ur mängden. Och samtidigt, ett enormt mellanrum i det politiska spektrat. Precis som i Österrike-Ungern, där de kejsartrogna pekade finger åt kommunister och fascister, och vice versa. Problemet är de andra och deras oförmåga att förstå det egentliga problemet, oavsett om det är flyktingkris eller miljökris.

Det enda vi kan enas om är att vi lever i mellanrummet. Mellan det som var och det som blir, mellan varandras bilder av det som händer och mellan regeringar.

MATTIAS HULT

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS