Den blick vi behöver

Existentiellt/Kultur
Blick. Montage: Opulens. Bildkälla: Pixabay.com

SYNSÄTT. Den mänskliga verkligheten behöver vi vrida och vända på för att överleva, skriver Anna Jörgensdotter. Det handlar om olika slags synsätt och seenden, om makten i kunskap men också om att ifrågasätta de röster vi förknippar med makt.

 

 

Forskare vid Lunds universitet har lyckats återge hur fåglar ser färger i sin omgivning genom en särskild kamera. Fåglar adderar ultraviolett till sina grundfärger vilket gör att de kan se kontraster där mänskor bara ser en grön röra, och därför kan fåglar navigera genom bladverk och lättare hitta föda. Överallt runt omkring oss finns en textur av perspektiv och nyanser. En historia, en kontext, bakom, under, det vi har lärt oss att se.

På radions Skolministeriet pratar en rektor om sin skolas mottagande av flyktingbarn. Vi var tvungna, säger han, att bryta ordningen. Eftersom det var ett nödläge behövde vi prioritera omhändertagande framför kunskap. Men moderaterna i samma kommun ser skolan som misslyckad, ser inte omhändertagande som kunskap. De vill bryta upp skolan i mindre privata skolor, så att vissa barn inte drar ner andra. Reportern avkräver inte moderaten som intervjuas ett perspektivbyte utan nöjer sig med en fastlåst retorik (som upprepningar av ordet ”resultat”) Vi navigerar inte rätt, vi kraschar i busken. Vi ser inte det vi behöver se för att överleva.

I jakten på gröna pigment ansåg alkemisterna det fult att blanda blått och grönt, istället uppfanns formler baserade på arsenik som ledde till att många mänskor förgiftades i sina hem och på arbetsplatser. I boken The Secret Life of Colours berättar författaren Kassia St Clair om färgernas historia. Lila fick en tid bara användas av kungligheter, och när en ”vanlig” kvinna upptäcktes bära färgen blev hon pryglad och fråntagen sin mark. I en annan tid sågs rosa som en manlig färg (en form av kraftfullt rött) medan kvinnor — i och med kristendomens intåg — kopplades ihop med blått utifrån jungfru Marias (påhittade) klädsel. Innan det var blått färgernas paria. Svart, berättar St Clair, beskrivs till skillnad från vitt inte i nyanser (fast de finns). Hon pratar om vantablack, det svartaste svarta, en ljusslukare som vissa kallat djävulen, för att den inte är greppbar: när man sett den vet man inte vad man varit med om.

I podden Revolutionary Left berättar en så kallad ”flat-earther” hur han, som svart pojke, köpte alla de vuxnas och vitas historier, men växte upp och insåg att han blivit lurad, polisen var svin, samhället sket i honom. Han sträcker sitt ifrågasättande bisarrt långt men andemeningen är tydlig: varför tro på att världen ser ut så som ett gäng vita snubbar lärt oss?

I en tavla av Britta Marakatt-Labba kastar nåjder ner poliser i vattnet. Utställningen Låt älven leva i Tensta konsthall handlar om Altaupproret (1978-82) och den vanliga kolonialiserande visan. En samisk by skulle dränkas, natur bli förstörd. Konstnärer ställde sig mitt i striderna, vred och vände på material och historien så att den skulle bli synlig för dem som inte förstått förtrycket. Motståndet växte, blev internationellt, men så kom 6 000 poliser och bröt sönder solidariteten. Maret Anne Sara visar i sitt verk små renhuvuden med hål i pannan, gjort till ett halssmycke — i sorg, i ilska, i anpassning till kvävningsgränsen — kolonialmaktens och kapitalismens sätt att döda handlar aldrig om kunskap, respekt. Kapitalismen plöjer sönder vår natur, gräver stora svarta hål i mänskors verklighet. Skiter i nyanserna, fåglars och konstnärers blick. Det samiska hantverket ses ofta som ”exotiskt”, men följer kretsloppet, bär gemensam historia och framtid. Under upproret blev den tidigare förbjudna jojken ett motståndsspråk men är egentligen ett kommunikationsmedel — lika nödvändigt som det ultravioletta i fåglars färgseende.

En professor vid biologiska institutionen i Lund säger: ”Vi har kanske uppfattningen att det vi människor ser är verkligheten, men det är en högst mänsklig verklighet.” Och den mänskliga verkligheten behöver vi vrida och vända på, för att överleva. I Tensta tunnelbanestation påminns vi, via Helga Henschens konst, om en tid för inte så länge sedan då solidaritet var ett ord som skrevs stort, bland överdimensionerad, färgstark växtlighet. På Gullingeskolan i Tensta finns Siri Derkerts sista konstverk som handlar om makten i kunskap, men också ifrågasätter de röster vi förknippar med makt. Men det är fel att skriva ”handlar om”. Det klättrar ett spretigt grenverk genom konstverket, ömsom täckande, ömsom växande åt ett helt annat håll.

ANNA JÖRGENSDOTTER

Alla artiklar av Anna Jörgensdotter

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Det senaste från Existentiellt

Gå till Toppen