Att se människan

Existentiellt.
Målning utan titel av Melker Garay

BETRAKTELSE. Ecce homo. Se människan. Att se hela människan. Inte bara en del. Att se henne som en helhet. Att förstå att hon är odelbar. Att hon inte kan reduceras. Det vill säga: Inte reduceras till en klass, en färg, ett kön eller till ett begrepp som ska förklara allt. Att se människan är en kärlekshandling; se henne som hon verkligen är. Med alla hennes styrkor och svagheter. Med alla hennes förtjänster och brister.

Att se människan är något radikalt i dagens samhälle. Då vi håller på att förlora förmågan att se den andre. Den som står framför oss. Den som visar på något viktigt, men som vi inte ser. Den som säger saker och ting, men som vi inte lyssnar till. Den som gråter, men vars sorg vi inte förmår att ta till oss. Det är som om vi vore blinda. Förblindade av en tid där allt som anses betydelsefullt lyser. Glänser. Blänker. Och skiner likt falska mynt.

Att se är inte en självklarhet. Lätt är det att hamna i ett vaneseende. Att endast se det som träder fram i tunneln; den som begränsar vårt dagliga synfält. Det borde inte vara så. Men likväl är det så. Att öppna upp för annat anses ta alltför lång tid. Den tid som skulle kunna göra ens tillvaro lite rikare, lite varmare. Och lite gladare. Istället tar allvaret plats – det allvar som är så oändligt svårt att begripa. Som får skrattet att bli en aning förställt. Ihåligt. Oäkta.

Vi försöker se. Vi försöker hitta ett språk eller en bild som ska hjälpa oss. Få oss att nå den som vi inte är i stånd att se. För någonstans inne i oss vet vi att den andre inte är någon annan än vi själva. Men den tanken är alltför omstörtande. En tanke som kan riva ner mycket. Allt för mycket så att det blir smärtsamt. Det finns dock en skillnad på smärta och smärta. Det finns en smärta när man förlorar något eller någon. En annan när man förlorar sig själv.

Att se människan är att se sig själv i den andre. Med andra ord: Att begripa att den andre skulle kunna vara en själv. Att begripa det är att vidga horisonten. Empati blir då en framkomlig väg. En kraft som kan förändra allt. Men det finns så mycket som håller den kraften tillbaka. Som åtskillnaden: Vi och de. Där har vi orden som splittrar. Orden för den som inte vill se den andre – främlingen. Avståndet mellan vi och de blir då stort.

Det är då tonfallet förändras. Blicken hårdnar. Avståndet vidgas än mer. Att se människan blir strax omöjligt. Men fullt så enkelt är det inte. Som sagt, man kan inte reducera människan. Vare sig den som ser eller den som inte förmår att se. Det finns en upplyst glänta i oss. Där vi för ett svindlande ögonblick kan erfara något när det är som mörkast. Upptäckten av att vara alldeles ensam.

Den upptäckten kan förändra allt. Ändra riktningen i ens liv. För ingen vill vara ensam. I oss människor finns avgjort en nedärvd längtan efter gemenskap. Den som kan få oss att sträcka ut handen. Den som kan få oss att se den andre. Att se människan. Att se oss själva i andra. Hos den som har förmågan att se är tonfallet ett annat. Och blicken förstående. Den glänta som vi har inom oss växer aldrig igen. Den finns där för att nå den andre.

MELKER GARAY
melker.garay@opulens.se

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar och filmer av Melker Garay

Melker Garay är författare och bildkonstnär. Han äger och driver med sina kollegor Opulens. Han är född i Chile, kom till Sverige som fyraåring och bor idag i Norrköping. Hans skönlitteratur kretsar kring existentiella och filosofiska frågor. Mer om författaren Melker Garay: www.garay.se

Det senaste från Existentiellt

katter, katt, leva med katt, kattliv

Kattliv

ESSÄ. “Deras tassavtryck finns kvar på hela vårt varande. Vi rör oss
0 0kr