IDENTITET. ”Det är ganska välgörande att ta del av Sorans stillsamma analys av det som utvecklats till ett stort samhällsproblem. Kanske kan det hela ibland kännas något utopiskt, men det har ju aldrig varit helt fel med positiva visioner och Soran Ismails reflektioner ger en
OMSTÄLLNING. ”Utställningen som det reklamerades för hade inte ställts i ordning, arrangerats, hängts upp eller ombesörjts, nej – den hade KURATERATS. En människa som fixar sådant kallas inte längre en utställningskommissarie”, skriver Ivo Holmqvist.
DRAMATIK. ”Man går igång genom att locka tre författare att ta sig an var sin rollgestalt hos Ibsen och fabulera vidare. Vigdis Hjorth i Norge ska låta Hedda Gabler återuppstå i en roman medan Klas Östergren tar sig an Hilde Wangel”, skriver Ivo Holmqvist.
PERSPEKTIV. ”Där kommer internet och sociala medier in, vår tids snuttefilt, vilket Laing i slutet lägger ett långt kapitel om. Men framför allt, menar Laing, är accepterandet av det faktum att ensamhet och längtan inte är ett tecken på misslyckanden, utan helt enkelt på att
ODÖDLIG. ”Det är landskap och rum som befolkas av seriefigurer, gamla filmstjärnor, bisarra släktingar, grannar och främlingar. Rösten som talar till oss i dikterna verkar drömlikt förvirrad men talar likväl till oss med en sömngångaraktig säkerhet”, skriver Clemens Altgård.
MAKTBEGÄR. ”Historien är utan tvekan förfärlig: Feng, Amleths farbror, mördar sin bror. Och än värre gifter sig en omoralisk och skabrös farbror med hans svägerska Gertrud, ledd av begäran om incest och att stiga i den sociala hierarkin,” skriver Omar Pèrez Santiago.
UTSATTHET. ”Hon läser, skriver och tänker tillbaka på sina uppväxtår, innan hon lämnade sin i drogmissbruk förlorade bror och gravt alkoholiserade mamma och flyttade till Stockholm”, skriver Carolina Thelin om Hanna Nordenhöks roman Asparna.
SPRÅK. ”Det svärs numera friskt i det här landet, i den offentliga debatten, på löpsedlar, på omslagen till veckotidningarna, i radio och tv och på tidningarnas kultursidor. Och alltså i boktitlar – men där är det ett nästan nytt fenomen”, skriver Ivo Holmqvist.
TRE BÖCKER. Colson Whitehead, Kjell Wästö och Mats Fors.
RECENSION. ”Sammanställningen kryddas av en – förväntad – tydlig spark mot socialdemokratin och Olof Palmes insatser på 1960- och 70-talet som belastas med bildningsskymning, kulturförakt och ett kommissarieartat politiserande av kulturpolitiken”, skriver Calle Nathanson.